Vi gör ett reportage om nyanlända elever på en skola i Bergsjön. Där träffar vi Abdullah och Christel och deras studievägledare.
Vi kliver in i min bil och reportern heter Gunilla och har rött läppstift som matchar glasögonen som matchar hennes page och vi sitter i min bil och vi har energi. Bra energi. Den studsar på instrumentpanelen och in i oss och vi pratar om ungdomarna. Om lärarna. Om språk och om vikten av att ge ansvar. Om ett Sverige som satsar pengar på industri och metall när inget kan jämföras med blod och skratt och det mjuka trygga i trettonåriga ögon som ska bli läkare. Som älskar matte. Som älskar landet han hamnade i för ett år sedan och som lugnt berättar att han vill lära sig allt.
Christel är tyst först. Nickar. Ser bestämd ut. Har ett stort whatever över hela ansiktet men sen frågar hon om jag är fotograf och när den franska tolken kommer så ramlar orden ur henne. Förstår inget och allt. Det är så viktigt att se människor. På riktigt se dom. Se allt som kan ges och allt som gömmer sig där inne trots whatever och trots stela ansikten. Det är en skola som fått många nyanlända ungdomar som pratar arabiska, somaliska och franska. Abdullah och Christel trillade in under en tidsperiod där det finns studievägledare som kan deras språk. Jag förstår inte hur det skulle fungera utan. Inte dom heller. Det är skitsvårt för skolor som helt plötsligt får massor av elever som inte kan svenska än och som har olika skolerfarenheter. Det är skitsvårt. Men inte omöjligt att hantera.
Tänk om Sverige kunde gå emot de högerextrema strömningarna i Europa just nu? Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet. Offensivt. Med glöd.
Tända en helt annan fackla på andra sidan planhalvan och skrika åt resten. TITTA HIT!
Ni är påväg åt helt fel håll.