För en vecka sedan stack jag, Johan och Alexander till Göteborg. Alltså motsatt håll åt vart vi egentligen skulle.
Hem, vill säga. Johans familj bjöd på sängplatser och kakor.
Sen paddlade vi kajak i Göteborgs innerstad. Förbi Nordstan och folk. Affärer och korvkioskar. Människor pekade och skrattade när vi skvätte vatten på oss själva. Äventyr är fint. Särskilt när det är minusgrader i vattnet en november dag.
Efter det tog vi tågen hem till varsin stad.
Googlar äventyr. För det är vad jag vill ha. Bildsök visar Nalle Puh. Är inte han väldigt försiktig, tänker jag i blommiga strumpbyxor och känner att jag har jäkligt rätt.
Lite som Johan. Äter massa honung och är snäll mot alla. Jag är glad att jag träffat Johan. Han förvånar mig varje dag genom att bara vara Johan och inte ändra på det oavsett hur mycket vi klagar på de dumma kommentarerna. Det är någon styrka i det som inte finns hos många. Jag är glad att jag träffat alla som bor här.
För en vecka sedan satt vi och åt middag i matsalen. Då Alexander plötsligt säger det. Att han är glad att vi finns och han har möjligheten att umgås med oss. Att vi är så sjukt fina.
Det är Alexander, gör det alla andra tänker. Säger det som jag istället skriver. Jag är glad att jag har någon att åka till Oslo med när hjärtat behöver det som mest. Det behövdes lite sjungande språk, öl och enorma skratt på morgonkvisten som vart mer eftermiddagsträd.
Och nu en brevkompis tradition.
Dagens tre bästa:
1. Skriva brev i biblioteket.
2. Det surrande pirret mitt i en redaktion.
3. Boxas i gymmet som påminner om en gammal vind.