Tag Archives: Anteckningar från Bangatan

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

ANTECKNING FRÅN BANGATAN VIII

Posted on by superadmin

Vi står mitt i gatan men orkar inte tänka på spårvagnen som kommer när som helst. Plockar softbox ur bakluckan och lägger in hennes när hon sätter sig i bilen. Bär upp mikrofon efter att vi kramats och sagt

— okejbra, viseshemmasen.

Jag tänker att vi båda sluddrar till varandra. Klockan är snart natt och vi har jobbat och stressat hela dagen och jag måste spänna musklerna runt ögonen och peka på saker för att greppa tanken.

”Ehh…handbromsen … lägg bara i ettan … den kan fastna.”

Frilanslogistiken som ska ordnas i en stad utan våra skyddsnät. Men vi bygger. Hjälps åt.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Anteckningar från Bangatan VII

Posted on by superadmin

Det faller en hög bokhylla med porslin rakt ned i marken fast det gör det inte för det är en dröm. Vaknar med bultande kropp.

Nedanför öppet fönster står en krokig spårvagn. Glassplitter under balkongen och övergångsskylt som tittar rakt upp i himlen. Alla passagerare måste vandra ut ur vagnen och en liten bil längre fram som står med öppen dörr och ser fel ut.

Alla verkar må bra.

 

Finläsning

Anteckning från Bangatan del II

Posted on by superadmin

Vi möts nere på gatan. Hon sitter redan i bilen som jag inte ser för jag letar efter henne i människoform. När hon startar tar hon i så armbågen far åt höger och allt lyser rött på instrumentpanelen och det fungerar varje gång.

Vi köper vietnamesiskt i plastlådor och hon slänger ut bildörren på tomgång när hon ser någon hon pratat med i bastun på gymmet. De kindpussas och säger ”nä, jag har börjat simma istället” och ”sköt om dig”. Och så åker vi till klipporna. Ser Silja Line fartyg glida förbi och jag säger oj vad stor den är och hon säger nä, den är liten, för hon vet saker om skepp. Om hamnar.

Sen äter vi kycklingen och riset och jag fattar inte vad som är skillnaden på det här och thai men det smakar gott. Precis som vanligt. Vi pratar om val och om hur man bor. Jag funderar hur jag ska lösa allt när livet inte ingår i skolan längre och vi pratar om relationer och familjer. Och om kärlek som tar slut och min oro. Sen säger hon;

— För mig, om jag får säga vad jag hör, så låter det bara som att du vill leva. På riktigt leva. 

Och jag öppnar munnen och stänger munnen och säger.

— Ja.