Vi har inte sett på ett halvår men det är det ingen som märker. Har luren tryckt mot örat när hon ser mig och vi kramas och hon säger gud vad det är härligt att du är här.
— Mona, jag måste sluta nu, Jessica är här. Du är vaken ett tag till va?
Sen nickar hon in i luren och hummar och håller hand tills hon lagt på. Kramar igen. Jag pratar som vanligt om stress och hon pratar som vanligt om politik och naturen och hur viktigt det är att gå ett annat håll när alla går åt samma. Sitter på balkongbordet, lutar sig ut.