The ride

Idag har jag målat innertak med lillebror med pappas förhandsvisning.
Vi var inte duktiga.

Mest flammigt och färg som droppade men det var ju bara grundning så världen gick inte under. Nu sitter jag här som en idiot och känner hur festivalkroppen skriker ut sin ilska.

Det låter ungefär såhär:

VA I HELVETE?!

Hyssjar lite. Försöker klappa och sova men hjärnan på högvarv. Vit oljefärg på armarna. CSN papper på högar. 29 dagar kvar i familjelivet och pojkvänsnätter varje natt. Sen är det slut på det roliga och början på ett annat.

Stannade upp idag. Iakttog Micke med mask för den starka lukten som med förlängningsskaft drog färgen längst taket. Va illa det kommer vara att inte ha dem tillhands när jag vill, alla mina bröder. Va roliga de är. Va glad jag blir.

I morgon ska jag börja jobba igen, efter en lång sommarledighet som har vart den bästa på hur många år som helst. Va trygg jag vart, vad mycket grejer jag gjort, vad det har vart härligt att leva med de runt mig. Jobba ska jag göra i två veckor. Och sen ska jag inte göra det något mer.

Det känns bra. Jag vill inte fortsätta med det här jobbet mer, det är nog nu. Tack för mig.