It’s on

Solen skiner.

Jag har flyttat på en soffa och ett bord för att kunna ta mig ut på en oanvänd altan. Det är fullt med saker här. Mest krukor i porslin och trä som någonstans är möglig vid det här laget.

Men himlen är för blå för att man inte ska tänka att någon ökat kapaciteten den här morgonen men gräset är ju i ochförsig lika grönt som om det vore blått. Och överallt flyger det vita moln som är maskrosor som verkligen inte har lust att vara maskrosor längre utan fåglar istället. Men det gick ju inte.

Så de fick nöja sig med att spridas för vinden.

Och jag viftar på dom så de ska få mer fart fast egentligen vill jag inte ha dem på tangentbordet.

Jag känner att jag kommit igång att skriva igen – på riktigt. Inte sådär staplande som det blir när jag har lust att skriva, men inte riktigt får känsla i det. Men jag måste skriva det också annars hittar jag inte tillbaka. Och att kunna återvända är ju ändå viktigare än några kassa texter. Så jag raderar inte. Man raderar inte känslor. Sånt sparar man. Eller skjuter upp – beroende på situation.

Men däremot redigerar jag, men bara några timmar efteråt. Sen är det försent. Sen är det förbi. Redan gjort och skrivet. Då får jag börja om.

I detta har jag redigerat om alla ”man” mot ”jag”. För JAG skriver väldigt ofta som om det skulle handla om vem som helst. Eller pratar för den delen. Och det är ju inte att ta ställning till något. Det är ju bara påstå något som andra kanske gör men jag vet inte är inte riktigt säker men absolut inget självklart att det är jag

fast jag vet.

Att det är precis det de handar om.

Allt är ju ett självporträtt. Allt jag vet är baserat på mig och de jag känner som faktiskt då blir en del av mig.

Allt är fruktansvärt egoistiskt egentligen. Men vad gör det.

Jag vill inte vara en fågel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *