Jag känner mig tillfreds.
Det är något av ett lugn som sprider sig i mitt inre som kanske kallas själ jag vet inte, något är där inne och känner sig nöjt. Snällt och vackert. En fin liten grej som lever med mig. Som gör mig arg och ledsen och sur och avundsjuk och melankolisk och förser mig med utstrålning när den tycker jag förtjänat det.
Och nu är den nöjd.
För att hålla sig god med grejen behöver man ta hand om sig. Sätta upp principer. Gärna ha någon att bli älskad av som vågar fisa när du är där. Gärna det.
Men helst av allt behöver man tycka om personen som man råkat bli. Som väldigt ofta förknippas med allt som är utanför det. Låt säga, där du bor. I dig. Din kropp.
Och där får vi för oss att vår självkänsla sitter, vilket den gör – till viss del.
Men oftast inte alls.
Och det är så jävla avigt, det är sådant balanserande hela tiden. För just nu, precis här. Framför en dator halv ett på natten känner jag ett lugn.
Ett behagligt lugn medan D lär sig blanda kort och svt24 rullar fast ingen kollar på allt det viktiga.
Det händer inte ofta, det händer nästan aldrig. Och jag vet inte varför, möjligen ledtrådar till vad jag ska göra för att förbättra men i det stora hela vet jag att jag inte nöjer mig. Att jag är den rastlösa själen som ska utveckla för att utvecklas.
Men hur ska jag göra för att hitta lugn, hur bevarar man det?
Måste jag klättra i berg och besöka länder som luktar rökelser, gå in för yoga och är det verkligen vad som krävs?
För att vara behaglig utan prestation.
Lilla kära stora gumman. Genom att man vågar känna alla dessa känslor som dyker upp i ens kropp och ej vilja fly ifrån dem när de gör ont så kanske man får ett inre lugn?? Man skräms ej..
Att våga stå kvar när de gungar av känslor.
Livet är en berg och dalbana bara hänga på…älskar dig saknar dig.
mamma
Hej Jessica.
Jag har nu varit inne här i ca. 10 minuter.
Hittills mycket nöjd.
Haha. Bra. Men nästa gång kan du väll skriva excel rapport va? Lite oproffsigt annars, förstår väll vem som helst.