Jag träffar ebba. Ligger i hennes säng i hennes nymålade rum och hon berättar om brasilien. Om maten de åt och människorna som hon lärde sig namnen på. Om alla hostel och färger som finns där. Om värme.
Det är som att saker lägger sig rätt i huvudet på mig när jag får dela dem med henne. Hon nickar innan meningen ens är färdigpratad för hon vet hur jag formulerar mig. Hon vet vad jag säger. För jag har antagligen sagt det förut fast i ett annat sammanhang under något annat år. Under några andra känslor. Så hon vet vad jag talar om när fötterna riktas upp mot taket och vilar mot väggen.
Sedan tar jag på mig mössan. Kramar och säger vi ses om typ en månad och hon säger att det blir jätte bra och
– Jag googlar Karlstads kulturliv så länge.
Och jag ler och går ut till den gula bilen.