Sovmorgon och hysteriskt telefonsamtal som mynnade ut i sorg och möjligen skrik tills luren blev påslängd och extra hårt lagd på fönsterbrädet. Och arm som drar ned i sängen säger ”kom, kom hit” och kroppen är en boll runt hans och armarna också.
Det är snyftande. Små arga läten ibland. Och sen bara värme och pussar tills han säger att vi ska lyssna på musik. Och musiken är låtar om smörgåsar som blir uppätna och att bli gammal och det är han som sjunger fast för jätte länge sedan. Och vi lyssnar på honom som då är tolv år och sjunger och allt är nog bra. Och jag känner mig lite som tolv år också den här morgonen men det är okej.
Paparatzi mamman säger bara ..kör , kämpa let it be…;)