Kallt på rummet. Nästan tre år. Distanskärlek och tågfärder och sjuka skratt och småbarnen som blivit större och större och familjen som blivit min. Men ingen flyttade närmre, ingen tog kärleken på större allvar än självständigheten och kanske var det därför vi tillslut kände såhär. Va fint det var. Hur tryggt det var. Vad kär jag har varit.
Hejdå.
Och nu först gråter mamma din. Fint berörande skrivet. Fina Victor. Fina du. Kram Mamma
Finaste break-up någonsin :’)