7 Sep 2019

Tumba till Tromsö: Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln

Skrivet av superadmin

Ingen hade berättat om gråtandet. Eller, jag visste inte att det kanske var en grej förrän han sa att det hände honom. Ibland två gånger om dagen. Och hans kompis, dom hade pratat om det.
För mig kom det några dagar in på cykelresan, inget speciellt hade inträffat, inget jag lyssnade på gav upphov till några speciella känslor. Men jag började utan varning hulkgråta med händerna på styret och fötterna fortsatt trampande. Tjugo sekunder senare tog det slut och jag smetade av tårarna och snoret mot T-shirten.

Någon gång per dag kommer nu gråtet. Den rusar genom nervbanor och tårkanaler, känslor som dyker upp från det inre, tar fart och försvinner ut på marken som swishar förbi under mig. Gråt för ett helt liv i ett hemligt spår från Tumba till Tromsø. Jag berättar för Helena och hon undrar vad som kommer först: känslan av ledsenhet som leder till tårar, eller tvärtom?
Men det är den fysiska reaktionen som är starten. Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln, först tårarna, sen en kort sorgsen känsla som försvinner lika snabbt. Efteråt, en känsla av lättnad. Av läkning.

Kommentera