Tumba till Tromsö: ”Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien.”

Jag har cyklat i sex dagar när jag träffar Garm. Han sitter i en busskur i en liten värmländsk by jag inte borde ha passerat och pratar med sin mamma i telefon. ”Jag ska cykla till Tromsø” säger jag.
Och han svarar, ”Va kul, det är ju inte så långt.”

Han har precis korsat norska gränsen efter att ha tagit sig igenom sitt hemland Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge. Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien. Jag äter kakor som han bjuder på och vi pratar i minst en timme trots att jag har ett midsommarfirande och vilopaus två mil bort. Det är förlösande och snacka med någon som gör samma sak som en själv fast i förstorad skala, som fattar grejen, som kan bekräfta saker jag bara anat.


”Hur långt trampar du per dag?” frågar jag.
”Hm. ”
Han ser ut att börja berätta flera saker samtidigt men avbryter sig och säger tillslut:
”Jag vet inte. Jag hade en kilometerräknare på styret förut, men den gjorde att jag alltid ville längre. Att jag alltid kunde pressa lite till. Så jag…”
Han låtsas knipsar av nått från en hittepå cykel framför sig och kastar den bakom axeln.
”…Och nu cyklar jag tills jag känner i benen att dom är klara, eller att jag inte tycker att det är kul längre. När motivationen saknas du vet? Då slutar jag.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *