9 Sep 2019

Tumba till Tromsö: Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström

Skrivet av superadmin

Hon säger att hon heter Solveig men kallas Piplarsson. Piplarsson på höjden, för hennes hus ligger på en kulle och så, ja, så var det där med pipan. Hon har rökt i fyrtio år. Den är i trä och ligger i hennes kupade handflata i knät och ibland tar hon ett bloss, eller ett smack, eller vad det nu kan heta, och när hon skrattar kanske det märks att det gått fyrtio år. Det är raspigt, smittande, underbart.

Egentligen skulle jag bara svänga in på Stötens camping i Sälen, ta en kopp kaffe, slänga några ord med nån bakom en kassa och rulla vidare. Men det är inte själva rullandet som är det viktiga med den här resan, jag börjar ju känna det nu. Nej det är att låta cykeln stå lutad mot nån husvägg medan allt råkar hända och tills allt börjar hända så låter man. tiden. gå. Följande inträffar: jag köper kaffe och glass, ägaren ska sticka så han ställer kaffetermosen på bänken (för påtår), tar sin Husky i snöre och säger hejdå trevlig resa och sen drar det igång. Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström. Det går inte att berätta allt, men Piplarsson är där och nån som kallas Kapten Rödskägg som ska lära mig om flugfiske någon dag och vars bild jag inte tar (men ångrar). Och så skådis Ellens pappa Östen som kör ifatt mig senare, men det vet vi inte då.

Och sen har det gått två timmar och jag har suttit på samma punkt hela tiden, på samma bänk. Och innan jag drar köper jag myggmedel av ägaren som är tillbaka sen länge (jag har bjudit bort hans kaffe) och jag vet inte hur vi kommer in på det, men han berättar att björnmammor visslar på sina ungar. Det låter precis som en människa fast bara mer metalliskt. Sen cyklar jag en mil innan ösregnet kommer. Allt är ofattbart. Att människor lever sina liv, att björnar visslar. Att jag cyklar igenom allt.

Kommentera