”Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel”

Jonathan_1


Det gungar på
ett sätt som gör mig svag. Hinner göra en dubbelmacka och börja skala ett ägg innan jag måste lägga mig ned. Nästa gång hinner jag skära mackan itu, skala halva ägget och dricka lite vatten innan jag lägger mig halvvägs i sängen i fem minuter. Medan jag stirrar upp i taket bestämmer jag mig för att skita i ägget, jag kommer inte orka skala både det och att ta den lilla tallriken upp på däck. Sen kollar jag på horisonten och äter lite lite och det känns bättre.

Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel. Det är inte så allvarligt egentligen, Christian och Henrik har superkoll, men det gör mig stressad över det ultimata. Över att det bara är vi och båten och öppet hav och om något händer så är vi utelämnade till det. Och vattnet är så jävla mörkt och flera tusen meter djupt.

Fageln_1

En kväll kommer en liten fågel. Mitt ute i Stilla havet dyker han upp och är så trött att han inte bryr sig om Jonathan som också råkar befinna sig i sittbrunnen. Han stannar ett dygn och dricker vatten och äter inget av det vi försöker ge honom. Han sover istället och vi försöker att inte sätta några knän på honom när vi vinchar och tar upp och ned segel.

Sen är han redo. Då flyger han.

Jonathan_2

Dack

På nätterna har vi nattvakt, tre timmar per person och vi börjar när solen gått ned och slutar när den gått upp. Jag lyssnar på podcast och stirrar upp mot vindgivaren och seglen och ut över himlen och stjärnorna och jag ser så mycket stjärnfall. Varje natt ser jag stjärnfall bara det är månljus och klart och då ställer jag mig upp och får vinden i ansiktet och kollar mot horisonten och följer båten som kastar sig över vågorna.

En kväll kommer delfinerna, de hoppar längst fram i fören och jag tänker på farfar som berättade om exakt samma sak när han var sjöman och åkte till Afrika med fartyg. Hur jag tyckte det var helt otroligt och hur jag fortfarande tycker det när jag nu stirrar ned på dom. Där dyker de. Upp och ned. Leker längst med sidorna och är aldrig själva, alltid i par.

Tänk att det är jag som får se det här.

Christian_1

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *