Nitton år och helt uppfylld. I hoptryckt mot ett tågfönster med benen vikta uppåt och sömnbrist i en månad. Den första längre resan jag gjorde var en tågluff i västra Europa. Det fanns en total nyfikenhet. Exakt allt var nytt. Toaletternas spolknappar, tunnelbanesystemen vi lärda oss en efter en, hur det funkar på ett hostel, hur man hanterar oväntade situationer.
Jag och min vän hade jobbat hela sommaren inom vården och sparat så mycket pengar vi kunde. Googlat olika resrutter och vad man ska tänka på som backpacker. BACKPACKER! Så internationellt! Så häftigt! Så stor ryggsäck!
Någonstans på en Österrikisk tågstation avvek vi från den planerade googlade planen. På en tågdörr stod ”VENICE” och vi kollade på varann och sa: Ska vi åka till Venedig? Ja det är klart vi ska.
Och så klev vi bara på. Supernya ut i världen och ut i någon slags lightvariant av vuxenlivet.
Det kommer aldrig gå att få en sådan resa igen, den där första, den där naiva synen på allt. Men det går att resa på andra sätt än den som vi mest hör om, den som har lägst priser och går snabbast. Det bästa med tågluffen var ju färdsättet, att kliva rätt av från ett tåg in i en ny storstad. Att se landskapen, att hinna med mentalt när man förflyttade sig.
Läs om schyst resande HÄR.
