21 Jun 2014

“Öppnade genast dörren och gick ut i trapphuset. Det här stämde inte, jag ska fan in på den där skolan. Vart är mitt jävla brev? Ge mig brevet.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Maria_Kabatanya_web

Shilana_tva_webEtt urval från de sista veckorna på Arenagruppen. Plåtat för Chefstidningen, Akademikern, Om Världen och bokförlaget Atlas. 

 Jag vet att jag fick gå hem tidigare från jobbet för att antagningsbrevet skulle komma. Jag vet att det inte kom. Att räkningar trillade ned på mina fötter och jag bara stirrade på en massa vita kuvert.

Och så kom brevbärarn ned från våningen över och det var på riktigt motljus och hon var blond och snygg och höll ett skitstort tungt brev och sa

— Den här är nog till dig, jag fick inte in det genom brevinkastet.

—————————————————————————————————————————————————————————

Mitt på tågsätet fanns två tydliga skoavtryck. Dom va ju inte här nyss, tänkte jag. Men insåg att kameraryggan låg uppslängd på hatthyllan och att avtrycken var i samma form som de nya vansen på mina fötter.

Hjärnan i dess mosigaste form.

Blombuketten i plastpåse. Atlas böcker i papperskasse. Fotoboken jag fått. Rekvisitan jag alltid släpat dit. Nu var det slut. Nu har tre år gått och jag sitter på ett tåg till en bil fylld med alla grejer. Nu finns ingen skola att luta sig mot, inget CSN att förlita sig på. Bara en kamerarygga uppslängd på en hatthylla och ett sommarvikariat på nio veckor.

Stirrar rakt ned i gången. På alla säten.
Fy fan, äntligen.

bra_daligt_1_web

Alice_B_K_tva_web

Mikael_Tornwall_1_web

 

2 responses to ““Öppnade genast dörren och gick ut i trapphuset. Det här stämde inte, jag ska fan in på den där skolan. Vart är mitt jävla brev? Ge mig brevet.””

  1. Oskar says:

    Snygga bilder! Verkligen!

  2. Tusen tack oskar!

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.