”Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär.”

Henrik balanserar små skruvar på stenarna vid flodkanten. Prydligt. På rad. Han har två i munnen, benen böjda under sig på huk när han blåser på den uppdelade förgasaren. Det är skit i den, som vanligt, det är därför den inte startar och då måste man plocka isär precis allting. Han har gjort det tusen gånger och han stirrar och skruvar och tittar och då tar en hand tag i det blonda håret på hans ben. Han tittar upp från förgasaren och på mannen med handen och så skrattar han. Nickar. Mannen bredvid honom tar på sitt eget benhår och säger

— Black

Och så skrattar han och så skrattar alla. Det är en hel ring av män och barn runt honom. Säkert trettio personer och några sitter i vår uppblåsbara dinge och några flyter i färskvattenfloden för att inte bli överhettade av solen som skapar en liten liten rund skugga runt Henrik.

Det hörs dova dunsar från andra sidan och det är kokosnötterna som faller. Jordan, en 25 åring från den lilla fiskebyn vi råkat besöka, har klättrat upp i en palm med en machete. Vi hjälper till att samla ihop nötterna medan vi väntar på att en av de lite större pojkarna ska komma springandes genom djungeln med verktyg. Jag dricker rakt ur nöten. De har skjutsat oss upp längst med floden för att hjälpa oss fylla på våra dunkar. Efter två veckor ute på havet är förrådet snart slut och vi behöver fylla på. Det är vad vi kroppspråkar till de två männen i kanoten som dök upp precis när vi ankrat. Inga problem, tyckte dom. Inga problem, tyckte vi och sen dog motorn och sen glömde jag mina flipflops. Sandstranden var kolsvart.

Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär. Efter tjugominuters argumenterande med publik kom de fram till att tjugo US dollar betyder fyra stora öl. Det var allt. Förutom paketet med cigg som smakade nejlika, precis som kryddorna som låg och torkade på gångvägen mitt i byn. Nejlikacigg. Vi delade ölen med Jordan och några andra män under ett stort träd i hans trädgård. Sen fick vi fisk och ris och en chiliblandning och sen en promenad genom byn. Där var kyrkan under renovering. Den var nymålat rosa och hade bamburör som ställningar och jag tänkte på pappa och hans målarfirma. Hans metalstänger jag balanserat på.