29 Sep 2018

+ Krönika åt Trydells Tryckeri: Nej, jag känner inte villkorslös kärlek till bild +

Skrivet av Jessica Segerberg

Jag har fem syskon. De går att räkna till sju också, eller tre. Men vi ska inte komplicera det mer än så. Vi kan bara konstatera att det som händer ett mittenbarn av skilsmässoslag är att man lätt blir medlare. Och att en medlare lätt blir fotograf.

Som medlare får man öva sig på att lyssna. Att förstå flera sidor, att komma på olika lösningar och vägar på ett rappt sätt. Man får hänga med i svängarna och hålla sig kall, man får lära sig att ta kommando när ingen annan gör det. När jag började med berättande och bild, så var det som att jag hade tränats in i det. Problemlösandet, att få människor att öppna upp sig, att snabbt kunna anpassa sig. Det var invävt och behövde bara underhållas för att naturlig ploppa upp och utvecklas.

Men jag känner inte villkorslös kärlek till fotografi, många fotografer gör det, eller påstår det, men för mig är det förståelsen mellan människor som är det viktiga. Som en pelare jag bygger mitt liv runt. Jag vill att du ska begripa sammanhanget i en bild, fatta hur de känns, och framförallt varför det gör det. Om vi inte får detaljerna, det förklarande höljet och ramen kring vad det är vi ser i en bild, så blir de aldrig lika starkt.
Eller, måste vi alltid ha en bakgrundshistoria?

Det ligger en iphone bild på mitt skrivbord, den föreställer ett cykelställ, ett träd med löv i förgrunden, en kvinna som cyklar och människor som går över ett övergångsställe.
Det är en bild utan riktigt träffande komposition eller ljus. Men den är tagen några månader efter att terrordådet på Drottninggatan ägde rum. Det var första gången jag kunde gå dit utan att känna starkt obehag och jag tog en bild med telefonen för att bevara ögonblicket av lugn.

Det finns en till bild på min dator, den är tagen på samma plats i ungefär samma vinkel, men det är en mycket tilltygad död människa på övergångsstället och en annan som får hjärt och lungräddning. Den ligger inte på skrivbordet, men jag vet att den finns där.
Båda är drabbande, den ena direkt. Den andra efter att ha blivit invävd i ett trauma. Den vanliga bilden har fått en tyngd, det ljusa glättiga blir nästan en ironisk vinkning till hur vi vet att det har sett ut. Fantasin börjar veva igång. Och kanske är det där som märgen börjar lirkas fram. Att personer med hjälp av fantasi och empati kan föreställa sig något större. Bild är inte det viktiga, det är vilken fortsättning som sker inuti en människa.

Publicerat i ett magasin om grafisk kommunikation från Trydells Tryckeri. Precis som alla fina bilder på mig är dom tagna av Mareike Timm.

Kommentera

Instagram

 Solsken + semlor + kontoret + @majabrand ✨
 Jag gillar att ha tid. Ta en kaffe i närheten av platsen där jag ska fotografera. Sitta ned, läsa på om personen jag ska träffa, mentalt förbereda mig för vilka bilder jag måste få med mig och hur jag ska hantera olika scenarion. Idag ska jag plåta en politiker och vi har superlite tid. Vilka genvägar kan jag ta? Vad kan jag förbereda innan för att saker ska gå så fort som möjligt? Jag har två kameror med olika objektiv och kommer rigga upp en blixt innan intervjun på en närliggande plats. Det är praktiskt och måste göras för att förutsättningarna ska bli bra. Men rent mentalt försöker jag att se mina fördelar, bli taggad av att lyckas trots den korta tiden. Och så försöker jag intala mig att jag är den bästa fotografen som levt, som klarar exakt allt. Så sippar jag på kaffet och går in i tävlingsmode.
 I dag ska jag hämta ut min cykel som jag beställde i början av vintern. Solen skiner, det droppar överallt. Om en månad SKULLE det kunna vara möjligt att skejta utomhus för första gången. Det är på g nu. ☕️