Hänger knäveck från badstegen i aktern, rufsar håret från schampo i tre knop. Det är flera tusen meter djupt här och det skrämmer mig. Om jag vrider huvudet och tittar ned ser jag bara blått. Det är inte färgen som är läskig, det är det oändliga och jag är klar lagom till att hajbitar tankarna börjar komma. Då böjer jag upp överkroppen och tar tag i nästa steg. Häver mig upp.
Har aldrig haft så låg tröskel för underhållning som nu, läser Harry Potter boken för andra gången på två veckor och en dag ser vi något större än vanligt flyta en kilometer bort. Stor diskussion utbryter, vi ändrar genast riktning åt fel destination men helt rätt underhållningshåll.
— Tänk om det är en livräddningsbåt med massa döda människor i?
— Det kanske är en boj?
— Det är nog massa fisk runt den i alla fall!
Det är en rostig metalltank. Avlång. Vi har ingen aning om vad den har för syfte. Den ser exakt ut som en bomb som någon glömt till havs sedan något gammalt krig, i alla fall i filmerna, i alla fall i mitt huvud och den har krokar under sig och långa linor. Vi vet för att Henrik och Jonathan snorklade dit och sen ville Henrik upp i båten direkt för det såg för läskigt ut. Vi motorerar snabbt förbi den några gånger för att kanske få en fisk men det får vi inte. Sen fortsätter dagen.
Vi ser bara hav.