17 Jan 2017

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

Skrivet av Jessica Segerberg

grotta_1

“He’s a fascist
monster” säger den amerikanska sjuåringen glatt och tittar mig i ögonen så att pannlampan på hjälmen bländar. Vi befinner oss i en grotta några kilometer under jord och verkar vara uppe i en politisk diskussion om det amerikanska valet. Tillsammans med åtta andra har vi fått vada, klättra och simma för att nu käka lunch bland fantastiska stenskulpturer i en grotta som upptäcktes så sent som 2005. Sjuåringen är från San Francisco och reser med sin bror, mamma och pappa i Thailand och norra Vietnam.

Vår sprudlande vietnamesiska grottguide har sagt att han gärna skulle besöka USA, men han måste jobba många år för att ha råd med biljetten. Det är inte som för er, säger han blygt, era valutor är mer värdefulla. Ni får mer för pengarna.
Den andra sonen på nio år råder honom att vänta i alla fall fyra år innan han sätter sig på något flyg till staterna.

“Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar. Vad kan man göra, verkar han tycka och rycker på axlarna. “America has done som stupid things …i mean
Han vänder sig till vår guide
… we did some stupid things here, right?”
 “More than stupid.” Avbryter hans fru som jobbar med ‘tec’ och ‘new software’
 “Evil things.”
“Yeah, yes we did. Donald Trump will make the world more unstabel. More unsafe” säger han med den självklarhet som det amerikanska språket jämt verkar komma med. Han vänder sig till guiden och säger
“He will make the rich people more rich, and the poor people even poorer”.
 
Vi har alla fått varsin proppad matlåda. Det är ris, stekt ägg, kött och det gröna långa som man får till varje maträtt här. Vi tror det är nån slags lök. Nichlas, vegetarianen, äter pork för första gången på år.

Guiden, som ironiskt nog heter Dong, samma namn som den vietnamesiska valutan, berättar att bara på sista tiden har det hänt att amerikaner sagt att de är från Kanada och senare erkänt att de är amerikaner. Jag hör inte det sista han säger och frågar: varför? Because of the Amerikan war? Som, helt rimligt, Vietnam kriget heter här.

Nej säger han, everything is ok och viftar med handen framför sig. Han upprepar delen om Kanada men svarar inte på frågan. Jag försöker igen: varför ljuger de då?

Amerikanska pappan, som såklart är pedagogisk college lärare, förklarar min fråga ytterligare en gång.
Guiden nickar.

“Because of the bad president”
Säger han sakligt.
“Aah” säger jag och lyser upp matlådan med pannlampan.

2 responses to “Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.”

  1. […] Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pa… […]

  2. […] Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”Anteckning Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger… […]

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.