13 Jul 2014

“Här behöver man inte kämpa för att ta plats. Om jag vill spela gitarr så tar jag bara gitarren.”

Skrivet av superadmin

Popkollo_7_web

Popkollo_6_webPopkollo är ett musikläger på sommaren för tjejer i åldern 12-18 år. De får bilda band och repa med hjälp av handledare, skriva låtar, ha olika workshops med musiker och artister, spela in och spela live i slutet av kollot.”

“Vi är i musikhuset, ni kommer höra vart det ligger” skriver en av handledarna via mail. Vid ett öppet fönster sitter en människorygg på en pall framför trumsetet. Envisa snabba handledsryck – koncentrerat. Hela gardinen fladdrar rakt ut av korsdraget mitt i värmeböljan och vi känner basen. Den kände vi innan trummisrygg och fokuserade axlar men kunde inte riktigt placera. Det händer saker i det där rummet. Det är ju inte bara basen som vibrerar.

Dom spelar Slippery slope av The Dø ännu en gång innan alla hamnar i mitten av rummet. I samma formation som pianot och deras händer speglas i det blanka svarta när dom pratar om lättnad. Det liksom rinner ur dom. Alla säger något, alla syns och släpper fram kommentarer och någon säger

Här behöver man inte kämpa för att ta plats. Om jag vill spela gitarr så tar jag bara gitarren.

Hon tar bara gitarren.

När tar hon inte gitarren?

Tänker jag, och trycker kameran mot ögat så dom inte ser att jag gråter.
 Det här är en plats av självklarhet. Av att inte få uppmärksamhet eller bli nedtryck av att man aktivt tar för sig.
Det bara är. Det bara är såhär.

Popkollo_3_web

Popkollo_1_web“Slutmålet är en jämställd musikbransch.” står det på Popkollos hemsida.

Några dagar innan vi åker till Popkollot på Tjörn sitter Lotta Engberg i tv. Hon har tre kvinnliga artister och låtskrivare framför sig och hon berömmer dom för att de fortfarande håller på med musik, trots att de är i övre medelåldern. Sen pratar dom om kläder. Pinsamma klädmissar och bröst som nästan farit ut.

Efter lunchen tar jag Mimi Brander till gräset och vi sitter under ett träd. Behöver filma henne och behöver höra henne berätta orden runt pianot igen och då säger hon.

Jag personligen har alltid känt att … folk förväntar sig inte lika mycket av en för att … för att man är tjej.

Hon går i musikklass på gymnasiet och berättar om lärare som omedvetet ställer lägre krav på henne, än killarna i klassen. Och det gör mig så förbannat ledsen. Att hon ser det. Att hon känner det. Att hon måste åka på ett popkollo (hennes tredje i rad) för att få känna sig helt fri i sitt musicerande.

Det är så tröttsamt. Tröttsamt att inte bli utmanad som en person med kapacitet. Att oftare möta förvåning för att man klarar av saker – än tvärtom. Att inte ha samma krav, tills det en dag slår över och blir tvärtom. Då kommer det vara självklart att ta upp gitarren för tjejerna runt pianot, men då är nivån plötsligt en helt annan.

Då ska du prestera på långt höge nivå än männen, så att du kommer upp i samma liga. Så att din rätt att befinna dig där är befogad. Samma liga som dom som alltid fått en självklar nick i replokalen.

Förväntningar skapar tankar. 
Tankar skapar mönster. Mönster upprepar sig. Tur då att även popkollo återkommer.

Kollage_1_web

Publicerat i Göteborgs-Posten.

Kommentera