12 Nov 2022

Cyklingen VIIII

Skrivet av superadmin

Det var natt och vi fiskade. Erik fick en gädda som hade samma form som en slips och jag lade mig tvärs över aktern och tittade upp mot en vit himmel.

De e som en livsstil hade han sagt.

Jag såg. Jag såg ömheten som var rotad i marken och jag såg den marken som man alltid kliver runt på. Som gör att man sitter fast, att man står stadigt när vinden blåser för man gör det tätt tillsammans. Men utsikten är samma. Den rosa himlen, den persikofärgade, den vita, den grå, man slutar se utsikter om man konstant rör sig i den. Man ser inte utsikten för att man är en del av den.

Det är en familj byggd av hjälpande händer åt andra och varandra, de ställer upp, de finns med sin kunskap och sin muskelkraft och sin omtanke. Den extra tallriken på bordet ifall någon kommer, kaffetåren av pulver, skopan mjölk från hinken mitt på bordet. De sörjer människorna i byarna som går bort, de hjälper grannarna. De matar sina kattungar, fyller skålarna med kall mjölk från korna och de pussar små huvuden. Lyfter bort från borden, ryter till åt hunden. Drar med en hand över pälsmagen. De hjälpts åt med tjuren med kossorna med kattungarna med fåren med lamningen med livet och döden och med jorden.

Ungarna som rusar fram, rustade med fantasin och muskler och att det gör ont när man leker stort men att man reser sig igen. Det är el i stängslet och den känns när man lägger ett grässtrå ovanpå.
Allt finns.
Smärtan hindrar inte från att göra men kanske att plikten gör det.

De e som en livsstil hade han sagt.
Det är som ett liv.

Kommentera