Han drar tungan längst med pinnen och tar fram luppen. Varje årsring syns. Det går att se olika avstånd mellan sträcken, olika perioder där granen fått mer ljus och fukt, och sen har skogen runt om vuxit sig hög och årsringarna har tätnat. Granen har saktat ned. Man kan se historien i pinnen som borrats ut ur stammen.
Magnus är tyst,
sen säger han
”Hundra”
Tystnar igen, stirrar genom luppen. Flyttar fingret långsamt.
”Hundrafemti”
Jag står still i sluttningen.
”Tvåhundra”
Tvåhundrafemti säger han men beräknar att den förmodligen är runt 295 år.
Jag lägger handen mot barken, tittar upp genom grenarna som rakt underifrån bilder en ojämn cirkel mot en blå himmel.
Att bära det i sig. Att i sitt inre ha hela sin historia.