11 Nov 2022

Cyklingen III

Skrivet av superadmin


Jag ser mig själv uppifrån.
Cyklandes som en pil genom grusvägarna och ingenstans finns människorna med sina hus och sitt sätt. Men djuren. Räven som springer mot mig när jag kommer till asfalten. Svalorna som flyger lågt framför cykeln när regnet väntar. Björnar som finns.

Myggen, knotten, bromsarna. Alla svullnader och bitmärken de lämnar. Jag ger mina hårstrån, mitt mensblod, mitt urin, min sömn, min svett, mina tankar. Jag lämnar spår. Spår från min hemort, från den specifika gatan, till den plats min gammelfarmor växte upp. Jag vet inte varför det är viktigt men det är det. Och jag gör det såhär. Med kroppen. Med alla sinnena.

Det växer fram en rutt, det vävs berättelser och det knyts band och byggs erfarenheter och blandat i det där så gråter jag ibland. Jag gråter när jag ser skogarna och jag gråter när jag ser morfars tvillingbror i portuppgången. Att skogarna är trasiga och att relationer och släktband är det beror på samma saker. Vi stänger av. Slutar känna tillhörigheten, ignorerar banden vi för alltid kommer ha och distanserar oss.

Ibland flyttar vi 150 mil söderut och blir kvar. Och även om ens barn får barn som får barn på den platsen som blev, så kan det fortfarande kännas

kännas som

kännas som att den platsen aldrig blev vår. Att det saknas höjd och vidd och koppling. Att något brast, att vi blev kalhygge. Att vi blev träflisor och lera och söndertrasade bergshällar.

Kommentera