Att göra ett nytt urval och känna sig värdelös

Jag hänger mina bilder på Galleri Kontrast för någon dag sedan. Det här är en timme innan två glasramar for i golvet och blev förstörda. Nu är allt helt och fantastiskt fint.

Det här har varit den mest innehållsrika veckan jag nog någonsin varit med om. Det blev vår, en lillebror föddes, jag bytte ut hela mitt urval och dygnade en hel helg för att hinna printa ut och rama in fjorton nya bilder av sexton. Jag förstår inte hur det kan ta sådan tid. Jag förstår inte hur livet bara kan springa iväg och helt plötsligt är klockan sju på måndagmorgonen och två timmar senare sitter jag och halsar kaffe i en bil påväg mot galleriet. Jag älskar det. Sista sekunden när man lyckas och en kropp så uppe i varv att man tror att hela världen ligger där under dom nya conversen. Fart och puls. Producera och skapa.

Jag bestämde mig för att byta ut mitt urval efter redovisningen, jag fick höra att det var för lite bilder, att det kändes på ett sätt jag inte ville att det skulle kännas och det gjorde mig ledsen. Ledsen för att jag lagt ned så mycket tid och för att jag visste att jag hade bilder. Ledsen för att jag kände mig som en värdelös fotograf.  Möjligen att bristen på sömn som ersatts av stress och prestationsångest de senaste veckorna spelade in ganska mycket. Men det man behöver då är en person som min rumskompis.
Min rumskompis är värdens bästa Mareike Timm. Att hon finns i mitt stall av vänner är ofattbart. Det hon gjorde på gräsmattan utanför stugan var att skratta. Bara skratta, be om ursäkt och skratta igen.

— Värdelös fotograf? Du?

Och så plockade hon fram mina printar. Igen. Gjorde nya urval. Pushade. Tittade. Pratade. Och på en dag eller två hade jag mailat Anna Clarén och frågat om jag fick visa ett nytt urval. Så blev det också.

I morgon är det vernissage och jag kommer dricka vin och skratta. Galleri Kontrast ligger på Hornsgatan 8 i Stockholm, nästan precis vid slussen. Utställningen är så jävla fin.

Ni kommer väll?