7 Sep 2014

Anteckning från Island IIII

Skrivet av superadmin

Tre_

— You can’t tell me your name, I’ll forget it in five minutes. No, two, säger Kshama (“The K is silent”) och håller skeden ovanför muggen med soppa. Jag läser bok i hostelköket och hon är den enda som inte rör sig ryckigt. Som inte slänger upp dörren och kastar konserver och dyra bananer på köksbänken. Den enda som går med hela foten i en takt som inte är min.

Uppväxt i Indien, trettio år in the US och nu tillbaka i hemlandet. Arkitekt. 69 år. Pensionerad men volontärjobbar som terapeut på en cancerklinik. Pratar mest med föräldrarna till cancersjuka barn. Eller, förbereder, ändrar hon sig till. Förbereder dom på att mista barn.

— At first it was hard but not now, not any longer.

Så börjar hon hosta. Hostar igen. Pratar ett ord och jag hämtar vatten i mitt glas och hon dricker, säger you’re too kind och fortsätter en historia om en guru som såg hennes aura och visste vad hon jobbade med.

— You know, I’ve been four times in this kitchen and haven’t talked to anyone and now Im talking to you. You see, we have a connection. Why do we have this connection? Why were you getting me that glas of water? It would have been much easier if I did it myself.

Och sen säger hon, mitt i en mening och kanske inlindat i en historia om henne själv, att hon ser om jag inte lyssnar. Och hon säger det precis när jag funderar på fönsterljuset utanför och hur fint det skulle vara om hon skrattade precis där.

Och jag ler och sen släpper jag det. Bilderna i huvudet, planerna för kvällen, frilansjobben som väntar. Börjar lyssna-lyssna istället.

— But okey, whats your name, säger hon innan vi skiljs åt.
— Jessica.
— Do you know why I wont forget your name?
— No.
— It’s my daughters. You see, connection. 

Kommentera