19 Dec 2016

“Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Ola_sv_webb

Sveriges pressombudsmans mamma är 89 år gammal. Hon lärde honom läsa med hjälp av serietidningar och nu mailar Ola Sigvardsson och frågar om han inte möjligtvis skulle kunna få köpa den svartvita bilden. Han vill ge den till sin mor och en till sin fru för att “jag tror inte att någon tagit så fina bilder på mig i något sammanhang”.

Jag tar en printscreen på mailet och lägger i en speciell mapp. Den jag ska kolla i när jag är värdelös och inte förtjänar några fler jobb eller fina möten. Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen. Du vet, när energin var låg. När ens närstående blivit deprimerad och du inte vet hur du ska hjälpa, när katten blev sjuk, när du sov för lite, oroade dig natten igenom. Dom jobben som blev sämre för att du mådde sämre för att du är människa och inte gjord av metall.

Dom gångerna du är tvungen att åka ut på jobb och vara glad och ge energi och övertyga, lysa med ditt innersta för att lätta på ett stelt ansikte – och du egentligen är dränerad. Då kommer pepp-mappen. Däri är ditt bästa yrkesjag. Däri finns energin och kärleken till den du fotade eller bara träffade.

Skaffa en jäkla mapp. Samla alla lovord och fina hurrarop. Du kommer att behöva dom och du kommer glömma dom och du kommer att få kraft av dom.

Ola_4_web

Kommentera

Instagram

 Det finns en liknande bild på min telefon. Den föreställer den här korsningen på Drottninggatan, förutom att det ligger en lemlästad person på övergångsstället. Och en man som får hjärt och lung räddning en bit in. Man ser sträck av blod som i linjer går åt samma riktning som lastbilen åkte. Jag var där nyss, för första gången eftersom jag förut fått hjärtrusning av att vara i närheten. Jag har tagit omvägar när jag behövt åka dit på jobb, gått i cirklar, hoppat av en station senare. I dag kändes det rätt. Stressen kring händelsen ligger inte i platsen, inser jag. Det ligger i rytmen hos en livrädd folkmassa, i ansiktena hos chockade människor. Ett minne lagrat i min kropp. I dag strosar folk förbi mig. Solbrända, stressade, lunkandes. Avslappnade anletsdrag som sveper förbi. Det är hela skillnaden. Jag går Drottninggatan ned.
 Det var dagen efter att du sagt "jag tror jag älskar allt med dig". Du stod i köket, jag satt i soffan och tittade på dig och ditt lilla utbrott. Du hade råkat tappa kaffesump som letat sig in i olika springor på olika lådor och mellan dina tår. Du skakade din fot med häftiga rörelser och gav ifrån dig olika ljud. Vi var trötta, åkte till lägenheten varje dag och målade och du jobbade heltid. Köket är tre meter ifrån soffan och din kletiga ilska täckte hela väggarna. Jag var så slut. Tillslut gick du ut på balkongen. Satt helt tyst och drack den enda kopp kaffe du lyckats få fram och jag kollade på dig ibland. Det händer i korta stunder att du blir instängd i ilskan. Men när du blir det, så älskar jag dig även då. Det är bara grunden. Sedan blir den starkare ibland, som när du skickar stöttande sms när jag hamnat i en stressnurra. När du gör spontana små danser och viftar på rumpan. När du skrattar högt åt mina skämt. När du nynnar på morgonen. Hur du är med djur. Jag älskar allt med dig.