19 Dec 2016

“Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Ola_sv_webb

Sveriges pressombudsmans mamma är 89 år gammal. Hon lärde honom läsa med hjälp av serietidningar och nu mailar Ola Sigvardsson och frågar om han inte möjligtvis skulle kunna få köpa den svartvita bilden. Han vill ge den till sin mor och en till sin fru för att “jag tror inte att någon tagit så fina bilder på mig i något sammanhang”.

Jag tar en printscreen på mailet och lägger i en speciell mapp. Den jag ska kolla i när jag är värdelös och inte förtjänar några fler jobb eller fina möten. Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen. Du vet, när energin var låg. När ens närstående blivit deprimerad och du inte vet hur du ska hjälpa, när katten blev sjuk, när du sov för lite, oroade dig natten igenom. Dom jobben som blev sämre för att du mådde sämre för att du är människa och inte gjord av metall.

Dom gångerna du är tvungen att åka ut på jobb och vara glad och ge energi och övertyga, lysa med ditt innersta för att lätta på ett stelt ansikte – och du egentligen är dränerad. Då kommer pepp-mappen. Däri är ditt bästa yrkesjag. Däri finns energin och kärleken till den du fotade eller bara träffade.

Skaffa en jäkla mapp. Samla alla lovord och fina hurrarop. Du kommer att behöva dom och du kommer glömma dom och du kommer att få kraft av dom.

Ola_4_web

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.