25 Apr 2017

Anteckning från Vietnam III “Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Vi har en fantastisk middag. Först är den påväg att inte bli av för att vår 24 åriga värd inte vet hur man tänder en eld och håller den levande. Men med hjälp av pinnar vi plockat längst väggrenen, och det självsäkra skillen av gammal granntant, så får hon kolen att glöda. Vi grillar fyra fiskar, någon slags sockerärtor, ett gäng räkor och en dyr bit tonfisk.

Vi åkte tre stycken på hans motorbike till marknaden. Jag höll händerna på Nichlas lår bakom mig. Vi valde fisk och värden plockar med sig två mangos som egentligen är för omogna men den syrliga smaken funkar bra till maten. Mango kanske funkar bra till olika saker vid olika mognad, tänker jag. Vi doppar den i soja. Vår värd har marinerat allt i chili och kryddor. Vi doppar vårrullspapper i vatten och bygger ihop rullar som vi doppar i en sojasås och äter med händerna. Vi lär oss att skåla i våra öl med två händer, ifall den vi skålar med är äldre än oss. Och efter nån timme berättar han att man måste skåla jämt. “You dont drink alone” säger han när jag plockar upp min burk utan att tänka på det ännu en gång. “Cheers” säger vi. Han håller ena handen på sin handled och ibland några fingrar under burken. Så skålar vi.

Han lever ett svårare liv än oss, är under konstant kontroll av sina släktingar och jobbar 24 h om dygnet på hostlet vi bor på. Han har en flickvän men de ses en dag i månaden och han drömmer om att öppna ett litet ställe för tolkar. Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.

— Men vi är mer ensamma, säger jag. Vi har friheten men vi har också ensamheten. Vi tillhör inte lika starkt.

Jag pratar med min mamma i telefon kanske varje halvår. Om han inte hört av sig på två dagar ringer hans mamma och undrar vad som hänt.

Varför har du inte ringt?

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”
Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

.

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.