7 Apr 2017

“Har aldrig sett Rickard Söderberg på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller”

Skrivet av Jessica Segerberg

Rickard Söderberg har influensa. Han står lutad mot sin dörrpost med ett tyst nej i munnen och en förvånad blick mot min kameraväska. 

— Har ingen ringt dig?!

Klockan var 05.20 då väckarklockan skrek, jag klev i mina kläder och gick till tåget. Vid lunchtid är jag i Malmö. Har aldrig sett Rickard på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller. Sedan säger han:

— äh! Vi KÖR! Kom in kom in! Jag måste bara slänga på mig lite smink.

Febriga ögon bakom maskaran.
Sånt. jäkla. proffs.

Det blev omslag och några sidor i tidningen AMOS. Plåtat i höstas.

Kommentera

Instagram

 Det finns en liknande bild på min telefon. Den föreställer den här korsningen på Drottninggatan, förutom att det ligger en lemlästad person på övergångsstället. Och en man som får hjärt och lung räddning en bit in. Man ser sträck av blod som i linjer går åt samma riktning som lastbilen åkte. Jag var där nyss, för första gången eftersom jag förut fått hjärtrusning av att vara i närheten. Jag har tagit omvägar när jag behövt åka dit på jobb, gått i cirklar, hoppat av en station senare. I dag kändes det rätt. Stressen kring händelsen ligger inte i platsen, inser jag. Det ligger i rytmen hos en livrädd folkmassa, i ansiktena hos chockade människor. Ett minne lagrat i min kropp. I dag strosar folk förbi mig. Solbrända, stressade, lunkandes. Avslappnade anletsdrag som sveper förbi. Det är hela skillnaden. Jag går Drottninggatan ned.
 Det var dagen efter att du sagt "jag tror jag älskar allt med dig". Du stod i köket, jag satt i soffan och tittade på dig och ditt lilla utbrott. Du hade råkat tappa kaffesump som letat sig in i olika springor på olika lådor och mellan dina tår. Du skakade din fot med häftiga rörelser och gav ifrån dig olika ljud. Vi var trötta, åkte till lägenheten varje dag och målade och du jobbade heltid. Köket är tre meter ifrån soffan och din kletiga ilska täckte hela väggarna. Jag var så slut. Tillslut gick du ut på balkongen. Satt helt tyst och drack den enda kopp kaffe du lyckats få fram och jag kollade på dig ibland. Det händer i korta stunder att du blir instängd i ilskan. Men när du blir det, så älskar jag dig även då. Det är bara grunden. Sedan blir den starkare ibland, som när du skickar stöttande sms när jag hamnat i en stressnurra. När du gör spontana små danser och viftar på rumpan. När du skrattar högt åt mina skämt. När du nynnar på morgonen. Hur du är med djur. Jag älskar allt med dig.