21 Mar 2017

“Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra”

Skrivet av Jessica Segerberg

 

Det visar sig att Hans Sandberg är lite höjdrädd. Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra, och det är nog därför det går rätt bra för Hans. Och varför han verkar så glad. Jag har tänkt ut en bild innan vi ses och den blir bäst om han står på en mur med en garageuppfart fyra meter nedanför. Fast inte så att han ser ned i asfalten, metrarna är bakom ryggen på honom, sluttningen börjar ungefär vid hälen. Han lyser upp när jag säger att det är klart han får hålla i lyktstolpen.

“Jamen då är det inga problem!”

Veckan innan vi ses ringer chefredaktören för att prata om jobbet. I anteckningarna på min mobil står följande: två meter lång, färgstark person, älskar utmaningar, verksam tandläkarutbildning, massa järn elden. Pratar mkt samhällsutveckling. Utmaningar! Känd profil tandläkarkretsar. Tidig IT frågor. Struktur, resultat,

Det stämmer. Alltihop. Till och med de två metrarna, han böjer ned sin överkropp för att verkligen höra vad jag säger medan vi bär blixtarna till en dunge vid en parkeringsplats. När vi är klara har jag egentligen bråttom, en lillebror sitter på ett fik och väntar på att jag ska komma hem, vi hinner ta en kopp kaffe innan pendeln går.

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.