2 Nov 2016

“När man får den blicken så byggs man upp.”

Skrivet av Jessica Segerberg

Eva_Loostrom_blog_1

Eva_Loostrom_blog_2


Grejen med Eva
kanske var det här med namnen. Att hon mindes dom och använde dom och sträckte fram sin hand och gav det till alla. Sedan var det blicken. Samma som min lillesyrra gav när jag hade lyft henne i anklarna och lagt ned henne på soffan, så tittar Eva mot alla hon möter. Öppet. Liksom rakt in bakom allt tvivel och skam och förväntan som vi väver in framför våra personligheter.

Men syrran har inte fått alla lager än, och Eva kanske jobbat bort dom, aldrig fått dom. Och det var DET. När man får den blicken så byggs man upp. Syrran har inte fattat kraften i det men Eva har. Eva fattar att om hon ser och tar för givet att de hon möter är goda och vill henne väl, så blir det ofta en självuppfyllande profetia. Man vill vara i ljuset av dom som ser ditt bästa jag. Man vill gärna bli den personen.

Eva_Looström_tearsheet_2_web
Eva_Loostrom_blog_3

Kommentera

Instagram

 Det finns en liknande bild på min telefon. Den föreställer den här korsningen på Drottninggatan, förutom att det ligger en lemlästad person på övergångsstället. Och en man som får hjärt och lung räddning en bit in. Man ser sträck av blod som i linjer går åt samma riktning som lastbilen åkte. Jag var där nyss, för första gången eftersom jag förut fått hjärtrusning av att vara i närheten. Jag har tagit omvägar när jag behövt åka dit på jobb, gått i cirklar, hoppat av en station senare. I dag kändes det rätt. Stressen kring händelsen ligger inte i platsen, inser jag. Det ligger i rytmen hos en livrädd folkmassa, i ansiktena hos chockade människor. Ett minne lagrat i min kropp. I dag strosar folk förbi mig. Solbrända, stressade, lunkandes. Avslappnade anletsdrag som sveper förbi. Det är hela skillnaden. Jag går Drottninggatan ned.
 Det var dagen efter att du sagt "jag tror jag älskar allt med dig". Du stod i köket, jag satt i soffan och tittade på dig och ditt lilla utbrott. Du hade råkat tappa kaffesump som letat sig in i olika springor på olika lådor och mellan dina tår. Du skakade din fot med häftiga rörelser och gav ifrån dig olika ljud. Vi var trötta, åkte till lägenheten varje dag och målade och du jobbade heltid. Köket är tre meter ifrån soffan och din kletiga ilska täckte hela väggarna. Jag var så slut. Tillslut gick du ut på balkongen. Satt helt tyst och drack den enda kopp kaffe du lyckats få fram och jag kollade på dig ibland. Det händer i korta stunder att du blir instängd i ilskan. Men när du blir det, så älskar jag dig även då. Det är bara grunden. Sedan blir den starkare ibland, som när du skickar stöttande sms när jag hamnat i en stressnurra. När du gör spontana små danser och viftar på rumpan. När du skrattar högt åt mina skämt. När du nynnar på morgonen. Hur du är med djur. Jag älskar allt med dig.