27 Feb 2016

“En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman”

Skrivet av Jessica Segerberg

Eva_nilsson_bågenholm_webb

Johan_Helgesson_malerifakta_3_webb

Maria_Ramnehill_Pernilla_August_web


I december fotade
jag en blixtbild per dag fram tills julafton och kallade det för #segerbergsblixtkalender på instagram. Man kan säga att det har spillt över även på det nya året, fast i jobbform. Nu är det snarare en ovanlighet att jag bara använder befintligt ljus. Det känns liksom konstigt att endast ha en kamera i handen och inget annat att behöva släpa runt på, som att jag är halv. Men i höstas kändes det helt tvärtom. Visst är det lustigt hur man skjuter sina perspektiv? Hur det går att ändra sina vanor och utvecklas åt den riktning man vill.

Här ovan är ett litet urval på några jobb jag hunnit göra under 2016 då jag använt blixt. Högst upp är morgonpigga Eva Nilsson Bågenholm. Vi sågs halv åtta för att plåta hennes springrunda vid Årstaviken innan hon skulle till jobbet. Vid femtio så undrade hon om hon skulle palla med ett maraton. Det gjorde hon, minst sagt, eftersom hon nu sprungit fem. Hon är (om inget ändras) omslag på Tandläkartidningens nästa nummer.

Sedan har vi Johan som jobbar som mätare på Målerifakta. Pressbilder till bokförlaget Atlas på blivande författaren Maria Ramnehill som snart släpper ett transfeministiskt manifest. Den mycket trevliga forskaren och tandläkaren Jan Derks tillsammans med sin assistent Susanne. En hungrig men ändå sprudlande Pernilla August på ett golv och såklart en ledsen brandman som pratat om förstörelse och hot mot brandbilar, publicerat i GP. Och sist, Jacob Langvik som jag faktiskt fotade för tre år sedan på min praktik på GP. Då jobbade han på Faktum och hade startat ett klädmärke för välgörenhet. Denna gång blev han plåtad till Sändaren för att han precis släppt en bok om kristna som lämnar sina församlingar.

Alltså folk, vad dom håller på! Vad dom gör olika grejer, och så får jag komma och hänga med dom med min blixt. Det är nått att vara tacksam över.

 

Jan_Derks_web

Maria_Ramnehill_pressbild_2_web

DRAGARE_PerAnders_1_webb

Jacob_Langvik_1_web

Kommentera

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.