– Men vart tror du att du ska få jobb sen? Hur kan du välja att lägga så många år på något som håller på att dö?
Fotografer och reportrar stirrar mig i ögonen och säger att de tycker att journalistskolor är elaka. Att de låter branschen utnyttja mig och ge mig hopp om en framtid som inte finns. Att de får mig att tro att jag har en chans. I verkligheten. Det har jag inte, skyndar dom sig snabbt att förtydliga innan jag fått upp kameran på axeln. Bara så jag vet.
Men jag tänker att allt handlar om perspektiv.
Jag hör sagor om en gammal tid där Göteborgs-Posten, eller nej, alla tidningar kastade pengar på sina medarbetare. De åkte jorden runt, de fick en vecka på någon ö utanför Spanien om de skrev 2500 tecken om den när de kom hem. Det var tio uppslag för ett och samma jobb och det fanns så mycket pengar och så mycket annonsörer och inga gränser. Det fanns Liv och Kraft och Inspiration och hur många parkeringsplatser som helst och alla sa alltid ja och solen sken varje dag.
Jag har aldrig varit med om det.
Jag har aldrig sett guldet och öar utanför Spanien. För jag har alltid vetat det här. Att det är hopplöst. Att jag aldrig kommer tjäna pengar, att jag kommer bli utnyttjad och utlasad och aldrig kommer ha ett fast jobb under hela min livstid.
När vi i skolan skulle ta en eftermiddag för att diskutera våra visioner och framtidsplaner så sa jag ”jag hoppas att jag får ett vik på en dagstidning” på frågan om vad jag skulle göra efter examen.
Där är våra krav. Där är våran världsbild. Men när hopplösheten är min utgångspunkt så kan allt bara bli bättre och härligare och på ett annat sätt.
För vi är ju underdogs utan att veta om det. Vi slåss i en motvind vi inte känner till för vi har aldrig suttit på cykeln med nedförsbacke. Och just därför har kreativiteten aldrig haft en bättre utgångspunkt.
Jag representerar den naiva ungdomsgenerationen av bildjournalister. Den där som tar sig själva på för stort allvar och slutat kallas sig för endast fotografer. Jag vet det här. Jag vet barnsligheten som rinner ur mina ord utan erfarenhet. Men jag vet också att gammal erfarenhet lätt kan bli ledsen. På grund av upprepade besvikelser och misstag.
Här står jag, helt jävla ung och oförstående, men ren från bakslag. Det är inget dumt och det är inget negativt. Det är fantastiskt, för tänk vad mycket nya och konstiga marker jag kan tänka mig att besöka, för att jag inte ser hålet i marken som jag så uppenbart kommer trilla in i. Tänk vad mycket nytt jag kan tänka, för att jag inte ser begränsningarna. Mina mallar är fortfarande rörliga.
Förändringen som tidningsbranschen står inför, kommer inte bli bättre av att man trycker ned de nya människorna i den. Den kommer att behöva varenda person som vill hoppa ned i okända grushål.
SÅ JÄVLA BRA SKRIVET. word! & puss.
Jessica, bryr dig inte om dom bittra och gnälliga.Du har valt världens bästa jobb, finns inget bättre.Jag lovar.Och vår bransch behöver er unga duktiga fotografer.Fulla av visioner nya tankar och idéer .Lycka till med framtiden./Ingemar D Kristiansen
Bra rutet! Härligt skrivet. Stå på dig. Så himla klok du är. Jag är 55 och hör ändå till utlasade och knapp-hanka-sig-fram-gruppen. Men älskar det jag gör. Lyssna inte på de sorgsna och bittra. Du kan om du vill. Önskar dig all lycka till.
Tänkvärda ord och nyttig läsning för en gammal fotojournalist som jag. Tänk om man ändå fått vara med om något som sånt som i Spanien, inte min verklighet, inte ens på åttiotalet. Men ändå jätttglad över att få åka över länsgränsen någon enstaka gång. Nya tider råder i vår branch, det kommer säkert något gott ur det här också. Och det brukar i slutänden bli bättre även om det är svårt att tro just för tillfället.
Önskar dig lycka till!
Med vänlig hälsning
Berit Djuse i Dalarna
Blir glad av din framtidstro. Men samtidigt är allting vansinnigt just nu.
Som det står i den här artikeln: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5631948
”Vid årsskiftet 2011-2012 examinerades 397 journaliststudenter, att jämföra med 88 studenter 2002-2003. Då omfattas inte de hundratals studenter som examineras från de 17 folkhögskolekurser i journalistik som ges varje år.” Det finns 32 journalistutbildningar i landet i dag. Det finns ta mig tusan knappt 32 sommarvik…
… lägg därtill till alla fotografer från B-A, Sundsvall och diverse andra skolor.
Jag tycker inte att det är okej av utbildningarna längre. Självklart kommer några att klara det. Men resten då? Jag ser nu hur folk som utbildade sig för 5-10 år sedan ser sig om efter nya yrken och har påbörjat nya utbildningar. Kostsamt för dem. Och för samhället. Kostsamt för personerna ur sociala och privata värden.
Det är kul att vika runt. Ett tag. Men utan fast jobb är det svårt att köpa bostad och allt sånt där. Och man tröttnar på att lasas ut.
Självklart ska det fortsättas att utbildas journalister och fotografer – men mängden måste ju dras ner något oerhört nu när branschen har gjort detsamma de senaste åren.
Det är inte min mening att vara negativ :) men alla vi som lever och verkar i den här branschen måste vara realistiska. Riktigt realistiska. Att det är dåligt nu och att det kan komma att bli ännu värre – och det ska INTE nedslå oss. Men vi måste ha planer och aktivt planera för vad vi gör då.
Kram och fortsätt vara grym!
Det är inte upp till utbildningarna att skära ned antal platser för att samhället för tillfället tycker att det räcker med journalister. Om studenter vill plugga till journalister så ska de absolut inte hindras för att sådana som du Annika anser att det redan är för många journalister i Sverige. Det är nog tillräckligt svårt att komma in ändå.
Hej Chris, ledsen om jag gjorde dig upprörd eller kränkt i och med det jag skrev eftersom du hade en lite hård ton tillbaka.
Nej det är kanske inte utbildningarnas sak att hindra någon från att plugga till det man vill.
Men – tyvärr kommer inte alla som pluggar att få jobb. Det har varit så i alla tider i den här branschen – så klart – men samtidigt har branschen aldrig krymt så fort som den gör nu. Jag som är i branschen nu ser hur folk skolar om sig och tar nya dyra studielån – självklart ska det fortsätta att utbildas journalister – men hur många?
Chris – du kanske har bättre insyn i branschen än jag – men var föreslår du att alla ska arbeta och försörja sig?
Nej, alla kommer inte få jobb efter att de gått en utbildning, det gäller alla utbildningar genom tiderna. Bra betyg i vilken utbildning som helst är en bra merit som i slutändan hjälper människor att få jobb, kanske inte i den bransch som man trodde från början men jobb i alla fall. Det är ganska ovanligt att saker och ting blir som trott när man var ung ändå.
Själv känns det som medielandskapet växer och det finns så mycket nytt man bör testa på och inte bara stirra sig blind på att försäljningen av tidningar går ned. Våga göra nya saker, våga ha lite framtidstro.
Vet inte ens varför jag skriver detta, själv har jag inte pluggat mer än gymnaiset och jag är inte i journalistbranschen, det enda jag ville ha sagt att det inte är upp till skolorna att tänka på att samhället måste kunna supporta en massa journalister. Det är upp till eleverna. Du vet, personlig firhet och allt det där.
Coolt med härskarteknik btw.