Sitter i hörnet. På sängen vid snedväggen. Trycker telefonen till örat och försöker gott och väl minnas varför det skulle suras. Varför det inte bara går att ge med sig och fnissa sådär som det skas, så gör det istället. Fnissar. Och han fnissar därborta. I vårat förra hem och han säger att jag har så mycket minnen med dig härifrån. Och det stämmer. Men det är inte allt längre. Är mer än då.
Det börjar kännas stabilt. Och vi skrattar igen och han är så jävla rolig trots att det är så lågvatten eller kanske är det just därför. Det borrar sig in och det gör ont. Så. Ont. Att inte finnas brevid. Så jävla jobbig ibland och så jävla snygg rumpa och alltid beroendeframkallande. Går ju inte sluta. Andas dig.
Han säger jag älskar dig verkligen.
Och jag detsamma. På min ö. Han säger att han tar vattenskidorna hit ikväll. Fast utan båt, egentligen vanliga långfärdsskidor som han bara går över vattnet med. Ses snart, säger han.
Men det gör vi inte.
Tim saknar Viktor med han gjorde film igår i ren terapi… gulligt tycker jag.
mamma igen..