Jag sitter och saknar i datasalen. Det är mitt enda verktyg ut till internätet. Solen lyser in genom åttiotalsgardinerna och jag försöker hitta hemsidorna och bloggarna som jag har som bokmärken på min egen laptop.
Det är inte alltid jag kommer ihåg namn.
Min första helg i Värmland har passerat. Vi, alltså Johan, jag och Arvid, har vart de enda som inte åkt hem och har därför umgåtts nästan konstant. Det har vart en fin helg. Vi har lagat mat tillsammans nere i mitt och johans hus, spelat biljard och kollat film. Skrattat jävligt mycket. Frågat väldigt mycket. Till exempel vet jag att Arvids syster är försörjande skådespelare. Att Johan bott i Danmark och finland sen han var tio. Och därför inte vet om typiska svenska saker, såsom vem Fredrik och Filip är (Ja, de ingår i samma kategori som falukorv och Midsommar) eller hur det svenska skolsystemet funkar.
Det är väldigt mysigt att planera saker tillsammans. Typ vilken film vi ska se ikväll eller om vi verkligen ska äta köttbullar och makaroner för tredje gången i rad (Vi enades om att Ja, det ska vi).
Det är riktigt bra. Det här passar mig. Passar så bra.
Men jag saknar dig. Jävligt djupt.