Vi åkte till Norrköping. Klev in i en atmosfär som inte var välkomnande utan mer hård som ramperna. Vi åkte, fram och tillbaka. Kände av regler som fanns där men visste inte hur de skulle följas. Prövade att droppa och slog mig något förbannat. Sprang efter och tänkte upp på hästen och vart avslängd lika fort igen. Kroppen blev rädd. Knät fick sig en smäll.
Och vi åkte och det var roligt. Tim vågade och var duktig. Önskade att jag hade fått nöta i timmar utan alla blickar och utan att vara tjej på ett ställe med fyrtio killar.
Bara få vara anonym och åka och hoppa och slå mig. Utan allt det där. För oavsett vad blickarna säger så är det i mitt eget huvud dömandet ska vara. Vilket det är. Också. Och jag förbannar mig själv över att jag inte kan stänga av det andra.
Att jag faktiskt bryr mig.
Det är konstigt egentligen, att man alltför ofta är en ”tjej-skatare”. Varför är inte ens skateboardkulturen normal? Varför finns det skatare som inte kan ta att tjejer också vill åka skateboard?
Och den allra värsta kommentaren: ”Du är bra för att vara tjej.”