Det börjar bli länge sedan nu och jag vet inte varför jag fortfarande går in på den gamla bloggen. Jag tror att det är för att den handlar om mig. Nästan hela tiden. Och för att det är någon annans vinkel av mig. Och för att texterna alltid får mig att häpna, för att de har den där känslan.
Och jag sa alltid, skriv mer, skriv mer. Men du kunde inte pressa fram. Och du lade ner blogg efter blogg och jag läste om och om igen. Jag tror att texterna var mitt sätt att bekräfta att jag betydde mycket. Text har sådan stor betydelse. För mig.
När man skriver gör man det för att man känner. Inte för att det är något man förväntas säga.
Och det är tryggt. Allt var väldigt tryggt då. Jag försöker analysera mig själv för att, antar jag, det är vad man ska göra när man avslutat något. Jag är fruktansvärt dålig på det.Tänka på sådant som varit. Ta in att det inte längre finns.