”Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning”

Här rinner tårarna under ett tal.

Jag satt framför henne i en soffa. Hon hade block i knät och det var mannen bredvid som skötte charmen och pratet och frågorna. Hon satt tyst. Tittade ned i sina papper, ställde de välformulerade frågorna, de eftertänksamma och nästan kalla.

Jag gillade henne direkt.

Fyra år senare står jag på andra sidan ett stort vardagsrum. Huset är fullt av människor och köket proppat med medtagen mat där människor står i klungor och pratar. De har glas i händerna, champagne och intensiva samtal. Det är en varm hinna som rinner ned för innertaket och alla är där för en och samma anledning.

För henne.

Under kvällen hålls det tal. Alla säger samma sak och alla säger tack för att du har funnits i våra liv. Tack för att du alltid varit där, diskuterat, analyserat och gett oss nya insikter. Tack för alla större perspektiv.

Tack för att du gett dig själv.

Jag sitter framför henne i en soffa. En ny. Det har gått nio månader och jag har, trots att jag inte vill erkänna det, en halv panik över att hon kommer knalla ut ur mitt liv nu. Gå rakt förbi utan att titta bakåt och vidare till nästa blonda tjej som gillar att skriva och har fastnat för bilder. Det gör hon inte. Men det vet jag inte nu för just nu säger hon vackra saker. Viftar med en låtsas påse i vänsterhanden och pratar om pusselbitar som finns i mig. Som bara måste sammanfogas för att vad som helst kan hända då.

Men vad som helst kan hända bara man litar på människor. Om man ger dom ansvar och spelrum. Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning.