– Det har varit så mycket död runt mig på sista tiden, säger Ebba.
Sitter i trappuppgången. Fötterna upp mot räcket och ett skynke av chock ovanför oss. Snackar gymnasiet. Om gruppen. Det där starka gänget vi kände en period och som alltid kommer finnas i oss. Präglat, på många sätt. Gymnasiet var viktigt. Satte en ribban.
Nu sitter vi i trappuppgången och en av killarna har slutat leva. Har drunknat. Och det är helt jävla sjukt.
Utan någon som helst rätt att prata om personen, utan att känna honom närmare alls, så sågar det i hjärtat. Sågar och skär när gymnasiegrabbarna sitter långt bort och jag kan inte ens skriva något mer. För det går inte. När det måste göra så ont.