Det går en vecka.
Jag är i stugan, jag är i skolan, jag är i Bålsta. Men det går en vecka och jag sitter på samma stol och jag äter frukost på samma stol och det går en vecka. På samma ställe. Och jag förstår att det här är det svåraste jag vet. Att stanna. Det går en vecka och jag säger i telefon att det skulle vara så skönt att byta miljö. När det är det enda jag gör.
Född på åttiotalets sista år och så rastlös att bara en dator håller mig fast. Stilla på en stol med samma skärm men olika platser. Någon säger att min generation är så splittrad på grund av alla valmöjligheter men jag har alltid vetat vad jag vill. Så länge att jag blir misstänksam och i somras på en balkong med vin och Malin så försökte jag rucka lite på det där. Jag kanske inte alls vet vad jag vill? Jag kanske också ska jobba i butik eller bli sjuksköterska eller plugga på universitet fast det verkar så tråkigt.
Och så var det det där med att jag ju är så praktiskt, och älskar folkhögskola och människor som är som mig och inte alls. Och att producera saker, att skapa, att skriva och att fotografera och att berätta om allt. Om dom. Om mig. Om situationer. Men så blir jag rastlös, och tänker att jag bara gör samma saker hela tiden. Hur länge har jag suttit på den här stolen egentligen.
Åhhh vad jag gillar att se din ab ilder å läsa det du skriver. Hoppas du inser hur jävla begåvad du är, onge! (Spring på ett tag till du, se bara till att tanka med blåbärssoppa ibland)
Enligt enligt Thomas Fürth:
Nära relationer är viktiga. De är intresserade av människor av kött och blod, människor som kan berätta en story.
Arbetskamraterna är det viktigaste med yrkeslivet.
De gillar tekniska innovationer utan att vara intresserade av teknik. De vill ständigt vara uppkopplade.
De är rörliga både fysiskt och virtuellt.
De är starka individualister men är det i grupp.
De gillar inte auktoriteter, institutioner, politiska partier och föreningar. De anser att institutionerna förvaltar mer än de utvecklar. De har ingen självklar solidaritet med samhället utan väljer att vara solidariska med de egna idéerna, värderingarna och med den egna livsstilen.
Tycker ändå det låter lite som dig också kompis! Men det är okej att vara rastlös. Vi är fler.
Kram!