”Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden.”

Dykning_1

Dykning_3

Första gången vi dyker tänker jag på McDonalds. När jag var liten hade dom ett stort akvarium med färgglada fiskar som vi alltid tröck våra pommesfingrar mot. Man visste att de fick ont i fisköronen om man bankade men vi gjorde det ändå, det var ju så starka färger, som levande tecknat. Inte som våra gråa fiskar i mörkgröna vattnet i Lidsjön. (Om man låg tyst kunde man se dom under bryggan) Allt var så mycket mer spännande innanför de där glasväggarna.

Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden. 

När jag ser den första hajen snorklar vi i solnedgången. Ja. Solnedgången. Det är så mycket solnedgång det kan bli och vi ser horisonten och det känns fånigt för att det är så överdrivet vackert och harmoniskt och som att jag hittat på det. Som att vi är i ett neonfärgat t-shirt tryck med en delfin som hoppar i siluett. Det finns inga delfiner men hajen är där och vi simmar efter.

Andra gången jag ser en dyker vi med tuber och jag andas jätte fort och stirrar nedanför mig och är faktiskt jätterädd fast jag vet att det inte är någon fara. De är hyfsat små och verkar bara lite halvnyfikna och Christian simmar uppmuntrande förbi. Jag är skeptisk och det bubblar framför masken.

Men så tänker jag på att jag skrev
”Jag har inte varit rädd på länge” till Henrik på facebook för några månader sedan, precis innan jag frågade om jag fick komma ned och segla.

Och han skrev att man inte ska vara rädd men jag håller inte med.

Dykning_4

Dykning_2

En tanke om “”Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden.”

  1. Mikaela says:

    Jag tänker som dig Jezzy. Om en aldrig är rädd så är det dags att se till att man får bli det. Lite lagom i alla fall :) Blir helt fångad av dina texter. Stora kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *