Efter några somrar som fasadmålare har jag hunnit samla på mig lite möten med människor.
Jag stirrar in i en sextioårig mans ansikte. Håller en plattform till målarställningen lutad mot höften och vet att jag nog borde svara på det han sagt. Det går två sekunder för länge. Han tittar glatt på mig och om några dagar kommer jag tänka att mannen är trevlig. Då kommer vi ha hunnit sitta i hans kök och prata om hjärnor och om hur livet blev. Hur han kanske jobbat för mycket och satsat på karriären istället på sin familj. Hur han förhåller sig till relationer och kärlek och hur han, som suttit på kontor hela sitt liv, gillar att snickra. Jag kommer inte hålla med om allt. Vi kommer att ha pratat om det, men det vet jag inte nu. Nu ska jag bara måla hans hus.
— Du får ursäkta, men det är så ovanligt att se en liten spröd tjej bära så tungt, upprepar han.
Och jag vet att han inte menar något dumt. Men på något märkligt sätt ser han det som en uppgift och något fint ifrån hans sida, att påpeka att allt inte är som vanligt. Du sticker ut och du gör det för att ekvationen inte stämmer. Spröd. Det är samma ord som han senare använder för att referera till dåliga plankor gjorda av stressade snabbträd. ”Dom går att bryta av på mitten med bara händerna.”
Några veckor in på sommaren så kliar jag mig på armarna och upptäcker att det är hårt. Att när jag spänner armarna i spegeln så ser jag konturer av muskler och det känns så jävla bra. När hela målargänget väller ut ur firmabussen hälsar vi på ägarna av huset. Tar i hand, säger våra namn och får veta vilken dörr vi ska ta till toaletten. Det första ägarna säger till mig är;
— Du ser så professionell ut i riktiga målarkläder!
Jag vet inte vad jag ska svara. Hinner inte ens komma ut ur bilen förrän jag blev någon som jag inte vet vem det är. Det här är tredje sommaren jag har på mig de här kläderna, faktiskt exakt samma plagg som personerna som står runt mig. Det är som att jag inte kan luras. Trots att jag gör exakt samma saker, trots att jag bär exakt lika tungt, jobbar exakt lika länge och lika snabbt. Trots att jag gör allt det, så är det något som inte riktigt är på riktigt här. Något är lurt. Något är konstigt.
— Så… vad är din roll i det här teamet? Vad gör du för något?
— Vad menar du? Jag jobbar.
— Jaså, så du kan också måla?
— Nej, inte ska väll du kliva upp ända dit. Tänk om du trillar, det kanske jag ska göra istället.
Säger ingenting. Bara sätter fötterna på metallstängerna och börjar klättra. Om jag vore en 23 årig kille. Om jag vore en 23 årig kille. Om jag vore en 23 årig kille.
Det där är stämningen hos en man vars hus som skulle bytas vindskivor på. Det har hänt många gånger, det är något obekvämt att låta en kvinna göra en grövre jobb som man betalar för. För männen jag stött på, reagerar med att de borde ta över mitt arbete. Trots att de inte kan, trots att de aldrig gjort de förut, så skulle de nog ändå göra ett bättre jobb. Och att dessutom bara stå och se på? Nej. Det kliar i dom. Jag känner det. Det är en omvänd värld rakt på deras tomt.
Jag trodde aldrig att det kunde visa sig såpass tydligt ibland. Det är så jäkla tröttsamt att höra om att männens kroppsbyggnad är starkare och JAG VET. Men det betyder inte att kvinnans är i motsatsrelation.
Det betyder att jag tar den kroppen jag har, som är så himla bra, frisk och stark och smidig och fin, och så gör jag allt jag behöver göra. Anpassat till mina centimetrar i höjd och min armstyrka. Och ärligt talat, det är ju typ ingen skillnad. Det är ju verkligen så. Denna jävla ursäkt och denna jävla föreställning om den svaga kvinnan är så jävla tröttsam.