13 Nov 2010

dagboken

Skrivet av superadmin

Slutade skriva dagbok. Där. Då.
När du grät och var iskall på samma gång. När du försvann ifrån mig i så många timmar att jag trodde du tagit planet hem igen. Aldrig har jag skämts så mycket. Aldrig har jag ångrat något så grovt som då.

Att falla sönder. Hade aldrig hänt förut. Jag var så stark. Så jävla stark med dig och inget skulle ändra på det förens du inte tillät mig längre. Jag var skakig i flera dygn efteråt. Skakar fortfarande när jag minns.

Grönt tyg. Svart bläck.
Går inte längre.

.

— Man läser inte andras dagböcker! Det är det mest personliga man har!

Är det någon som skriker. Nej vrålar.  Mamma eller pappa jag vet inte. Var så liten men grät mig röd. Satte sig. Ristat.
Och jag vet att jag sa att
— Det står ju ändå bara att han varit i skolan eller spelat brännboll, inget viktigt!

— DET SPELAR INGEN ROLL! Vrålades det tillbaka.

Och storebror var arg.
Boken var blå,
med döskalle på.
Som Bert.

Kategori: Finläsning

Kommentera