Åke och Rolf är bröder och har alltid bott ihop. De driver en flyttfirma i tredje generation och i höstas filmade jag och Mareike en dokumentärfilm om dom. Då och då svänger vi förbi för kaffe.
Rolf öppnar dörren så fort jag rullar in på gården. Frågar om jag gjort något med håret sen vi sågs sist och jag är nästan påväg att ta av mig skorna när jag står i farstun. Det gör man inte, aldrig hemma hos bröderna Lind. Rolf har bakat sockerkaka och han berättar att de åkte två timmar tidigare från Stockholm för att hinna.
— Vi hade ju inge kaffebrö, säger han. Och du skulle ju komma.
Åke kramar hårt och slår mig på axeln. Det har gått två månader sedan jag och Mareike satt i vardagsrummet sist. De frågar om hur många kalla länder hon hunnit vara i och jag säger massor. Jag berättar om Mexico och då måste de plocka upp kartboken och jag måste peka. Där, på den där ön, Cozumel. Där var vi. Och på fastland.
Allt är bra säger dom, kanske lite dåligt med jobb men de börjar ju bli gamla.
— Tre våningar utan hiss på Valhallavägen, det kan man ju inte tacka ja till längre, säger Rolf.