Att fota i det mest känsliga – när vi gör slut.

Segerberg_1_stor

 

Vi pratar i telefon. Jag säger,
— Vi var ihop i nästan tre år…
— Vi var ifrån varann i tre år, avbryter han.

Jag sitter i bilen mot vår lägenhet. Jag har flyttat, som vanligt. Kameran ligger i passagerarsätet och under några veckor har jag fotat allt. Testat en ny stil, försökt få den att passa in i paniken jag känner och det går okej. Jag fotar på. Men nu sitter jag i bilen mot Värmland för att det är där alla känslor finns. Och där dom är, är enda platsen jag kan göra bilder. Allt annat är på låtsas, allt annat är hittepå. Det är som att laga ett hål precis bredvid hålet och inget blir gjort då. Bara upprepning.

 

Slutet_2

 

Jag stannar i fem dagar och vi gör allt precis som vanligt. Förutom gråten. Varje dag i flera timmar och kameran är alltid med.
Jag har alltid kameran precis bredvid och vi hälsar på hans syster med familj. Leker med barnen och håller handen i soffan. De vet ingenting och det gör ont så fort Lina säger;

— Men det måste vi göra i sommar!

Slutet_3

Tillslut blir det bara sjukt. Vi gråter och jag tar upp kameran. Vi badar och jag fotar. Vi äter och jag tar bilder. Vi gör allt och jag tar. alltid. bilder.

Mitt i känslan och mitt utanför den. Där är jag.
Kan man vara riktigt närvarande och samtidigt tänka på hur ljuset faller? Jag vet inte. Ibland kändes det som att jag helt hängav mig och såg känslorna för det de var, jag tar bilden och tar känslan och så blir det ett.
En grej. Ett verk.

 

Slutet_4

 

Fem dagar går och vi bestämmer oss. Jag packar ned mina sista grejer och allt från väggarna försvinner. Världskartan, poweraffischen och prinarna på farfar. Bilderna jag tar är egentligen bara instinkt. Det som klär allt i känslorna jag har. Den senaste tidens psykiska distans som grott mer och mer mellan oss.  Hur vi båda klivit mer och mer bort från det team vi varit. Allt det fanns i bilderna och jag vet inte hur det går till. Men när man tar bilder flyter känslorna rakt in i dom.

 

Segerberg_8_stor

 

2 tankar om “Att fota i det mest känsliga – när vi gör slut.

  1. madde says:

    Jag blir så jäkla tagen av det här jessica. Jag blir glad av att känna att du slutade tänka bild och bara lät kameran reflektera känslan. Den fins alltid där, stark och personlig, även när du inte tror att det du gör kommer från en djupare plats , så tror jag ändå alltid att det är så. Sluta tänka så mycket bild, gå mer på känsla. Du är ju så sjukt jävla bra på det du gör. Din känsla är det bästa du har.

    och jag saknar dig.
    ledsen att jag inte kommer kunna vara med på er vernissage, ska på bröllop.
    Men jag hoppas vi ses snart.
    kärlek <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *