Anteckning från Bangatan del I

Sitter på balkongen med tomatplantan som behöver sol. Inte frost, men sol, berättar Eva och frågar om jag kan ansvara.

”Dom ska bli gula!” säger hon på göteborskan och jag äter en som är sur. Trots gul.

Växten såg ledsen ut och hon reste iväg. For ut med väskor genom dörren och låste efter sig och jag tänkte att hon kommer tillbaka inom fem för hon glömde något för hon är som jag. Det tar en och sen nyckel i låset. Hon pratar om cykeln och om bromsarna och jag tänker att jag inte kommer orka titta på den ens, att jag vet det redan nu men säger inget.

Skulle ju gå till slottsskogen igår. Få lite natur, få lite kall luft och promenad i benen men kom bara till slutet av huslängan. Är så ofantligt trött. I huvudet är jag frisk och fylld med ideér och planer. Men så rör sig armarna längst med kroppen så väldigt långsamt och jag kan inte verka pigg. Jag kan inte trycka undan det sådär som man gör för att vara artig. Har det inte gått väldigt länge nu, tänker jag, borde inte feber ge sig när det känns som att det gått väldigt länge.

Jag och plantan i solen för jag behöver den också. Behöver också bli gul. Mogna.