Ingen är påklädd och vi rusar ut i korridoren när han bankat på allas dörrar och ingen vet varför han skriker.
Något är väldigt fel och det börjar med framåtlutande sidoläge och jag håller upp huvud och så är det bara ögonvitor och bara hemskt. Jävligt hemskt. Men han får luft. Och sedan räddningstjänsten och vankande i korridoren och fler som kommer upp. De har sett ambulansen.
Och de åker iväg. Det verkar lugnt. Men jag måste sticka med buss nästan direkt och allt är väldigt mycket för mycket. Och även fast jag känner att det nästan inte är okej så är jag chockad. Och skakad. Och vill inte alls ta på mig resemanteln för att igen sätta mig på tåg för det är så jäkla mycket tåg just nu. Jämt och hela tiden och i dag var det inte okej. Idag var jag tvungen att få sitta ned och prata men stängde av istället.
Karlstad fick mig i 2,5 timme innan Trollhättan tog över.
Det är så mycket stämning och andras jävla känslor som fastnar i mig. Detaljerna sätter sig och allt samlas i mig.