29 Jun 2012

.

Skrivet av superadmin

Har utvecklats till någon slags punkfest i vardagsrummet. Håller mig utanför, bara basen kommer in. Läser Miss World och njuter och tänker att det är första numret men att det verkligen kan bli något suveränt. Skriver kanske mail. Planerar bröllopsfotande.

Har haft tre dagar upplärning på sommarjobb. Lokalredaktör i liten stad för Nya Wermlands Tidningen och har känt mig obotligt korkad och osäker. Det är väll det här man växer av men det är så jävla jobbigt. Klättra upp för tusen berg bara för att få veta de mest självklara ramarna. Och sedan glömma bort dom. Och fråga igen. Och igen. Och sen inte igen men det går väll att googla kanske.

Sen träffar man världen finaste konstnär, eller en nobelpristagare eller en man som får en uppstoppad räv i pris på en golfbana. Och där står jag och kikar ut över alla berg som klättrats upp på och kör fort sjungandes i bilen. Är så lycklig. Över möten och att få plåta och skriva. Ser inte att jag bara klivit över en liten grusväg och berget inte ens börjat för det är så långt bort så det ser sådär extra litet ut och sen går och går och går man och berget ändrar liksom aldrig storlek! Samma. Hela tiden! Och där har vi livet. Det är skönt att vara blind antar jag. Och lycklig. Med en uppstoppad räv. Jag är inte lycklig. Jag är någon annanstans. Jag är på vakt. Jag är i något slags mellanrum och det ordet är så tröttsamt, kära gotlänningar. Men det är sant.
Och det är okej.

Kommentera