24 Mar 2017

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”

Skrivet av Jessica Segerberg

Vi är i Vietnam. Har landat i norr och flyger hem från söder. Vi tar två lokala bussar för att komma till en busstation. Två, för att vi drabbas av en stor insikt i att vi åkt för långt och nu är påväg åt helvete.

Det stämmer inte, enligt tjejen på hållplatsen som faktiskt snackar några ord engelska. Hon viker ned sitt munskydd över hakan och säger att vi kan ta nr 40 eller 11 för att fortsätta dit vi från början var påväg. När 40:an stannar mitt i vägen framför oss så kollar jag på henne och hon nickar.

Vi hoppar på. Eller liksom ramlar in med våra stora ryggsäckar och brädor och mindre ryggor. Håller tag i några handtag från taket och håller balansen. Nånstans på vägen börjar vi inse att vi verkligen borde vara framme och när jag går fram till biljettkillen verkar vi redan vara vid slutstationen och vi kliver av.

En taxichaufför erbjuder oss lift och vi är precis påväg att ge upp och ba OKEJ VI TAR DEN ENKLA VÄGEN. När han pekar på vägen framåt och sedan åt sidan. Vi har sagt namnet på den där jävla busstationen men också namnen på staden som vi ju egentligen ska till. När man reser är det så lätt att haka upp sig på olika delmål, såsom man måste för att lyckas resa runt i ett land som man knappt kan kommunicera i. Man tar det ett steg i taget. Vi ska till en ö och där ska vi bo på ett hotell. Men delmålen dit är:

1. Hitta buss TILL busstation.
2. Hitta busstation.
3. Hitta buss till Hai pongh
4. Hitta färja vars sista båt avgår kl 15.
5. Hitta hotellet.

I alla dom delarna måste vi förlita oss på folk, på att de förstår vad vi menar, att de talar sanning, att vi förstår vad de menar, och också inse att olika artighets fasoner i landet kan sätta käppar i hjulet.

Taxichauffören upprepar namnet på staden och namnet på en annan stad. Han pekar åt ena hållet för första staden och andra hållet för den andra staden. Vi pekar åt första hållet och då nickar han och viftar. Vi börjar travande gå åt det hållet och efter nån minut har chauffören tröttnat på vår osäkra gång och kliver ur sin bil och går efter oss.

Han viftar och säger frågande namnet på vår stad igen och vi säger ‘yes’ och nickar och då tar han oss över den högst trafikerade motorvägen med tunga fordon. Vi går i samma takt precis bredvid honom så att när vi går, är vi bara som en person i bredd. På andra sidan ska vi ställa oss på, enligt oss, en helt vanligt “trottoarkant” längst med motorvägen. Jag tittar på taxikillen och han tittar rakt in i trafiken, så då gör jag det också.

Vi stirrar på den forsande trafiken i typ 30 sekunder och sedan kommer den. Vår buss till vår stad. Han vinkar in den. Jag säger Hai pongh? Så fort jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på” och vi gör det och jag är så fokuserad på att det ska bli rätt att jag glömmer vända mig om och tacka taxikillen – som verkligen hade kunnat blåsa oss på jätte mkt pengar. Men som valde att hjälpa de där två förvirrade idioterna som vinglade längst vägkanten.

Och vi möter det hela tiden, folk som har som jobb att forsla folk för pengar, hjälper oss istället att hitta andra alternativ som inte är deras. Människor, så jäkla hjälpsamma, vart man än kommer.

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

One response to “Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på””

Kommentera

Instagram

 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.
 ✨Varning för skryt! ✨Massor av nomineringar haglar över @a4_text_form som vanligt! Mycket glad över att få jobba med genierna där. Bland annat så är Allt om tidskrifter och Akademikern nominerade till både Svenska designpriset och Publishingpriset. Särskilt gillar jag att omslaget på Eva i Angered är nominerat till PP, det var ett av mina favoritjobb. Men även tidningarna Horizont och A4:s egen tidning #4 (som handlar om form & journalistik i Helsingfors och där jag tog nästa varje bild i hela tidningen) är nominerat till publishingpriset. Bla bla, okej. Återvänder nu till att lägga ut bilder på min valp. #fotografjessicasegerberg #publishingpriset #svenskadesignpriset
 I dag fyller jag 28 år. Det betyder att det är två år kvar tills jag får läsa brevet jag skrev till mig själv när jag var tolv. Det innehåller olika saker mitt tolvårsjag tyckte att jag ska ha klarat av. Jag minns att en utav dom är att jag någon gång ska ha besökt storstaden London. Det har jag hunnit med fyra gånger. Om två år skriver jag ett nytt brev, till min femtioårsdag. Men i dag tänker jag på vad som har hänt under bara ett år. Jag har skaffat tre djur (varav två hittades i skogen) flyttat till Tumba, sett människor dö på en gata, rest från norr till söder i Vietnam, gått till psykolog. Fått mer klarhet i saker, blivit mer förvirrade i andra. Jessica 28 år, jag önskar dig harmoni, fina möten, en stadig hand hos Nichlas, fina naturupplevelser, problem som ska lösas och ett inre som blommar. ✨