24 Mar 2017

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”

Skrivet av Jessica Segerberg

Vi är i Vietnam. Har landat i norr och flyger hem från söder. Vi tar två lokala bussar för att komma till en busstation. Två, för att vi drabbas av en stor insikt i att vi åkt för långt och nu är påväg åt helvete.

Det stämmer inte, enligt tjejen på hållplatsen som faktiskt snackar några ord engelska. Hon viker ned sitt munskydd över hakan och säger att vi kan ta nr 40 eller 11 för att fortsätta dit vi från början var påväg. När 40:an stannar mitt i vägen framför oss så kollar jag på henne och hon nickar.

Vi hoppar på. Eller liksom ramlar in med våra stora ryggsäckar och brädor och mindre ryggor. Håller tag i några handtag från taket och håller balansen. Nånstans på vägen börjar vi inse att vi verkligen borde vara framme och när jag går fram till biljettkillen verkar vi redan vara vid slutstationen och vi kliver av.

En taxichaufför erbjuder oss lift och vi är precis påväg att ge upp och ba OKEJ VI TAR DEN ENKLA VÄGEN. När han pekar på vägen framåt och sedan åt sidan. Vi har sagt namnet på den där jävla busstationen men också namnen på staden som vi ju egentligen ska till. När man reser är det så lätt att haka upp sig på olika delmål, såsom man måste för att lyckas resa runt i ett land som man knappt kan kommunicera i. Man tar det ett steg i taget. Vi ska till en ö och där ska vi bo på ett hotell. Men delmålen dit är:

1. Hitta buss TILL busstation.
2. Hitta busstation.
3. Hitta buss till Hai pongh
4. Hitta färja vars sista båt avgår kl 15.
5. Hitta hotellet.

I alla dom delarna måste vi förlita oss på folk, på att de förstår vad vi menar, att de talar sanning, att vi förstår vad de menar, och också inse att olika artighets fasoner i landet kan sätta käppar i hjulet.

Taxichauffören upprepar namnet på staden och namnet på en annan stad. Han pekar åt ena hållet för första staden och andra hållet för den andra staden. Vi pekar åt första hållet och då nickar han och viftar. Vi börjar travande gå åt det hållet och efter nån minut har chauffören tröttnat på vår osäkra gång och kliver ur sin bil och går efter oss.

Han viftar och säger frågande namnet på vår stad igen och vi säger ‘yes’ och nickar och då tar han oss över den högst trafikerade motorvägen med tunga fordon. Vi går i samma takt precis bredvid honom så att när vi går, är vi bara som en person i bredd. På andra sidan ska vi ställa oss på, enligt oss, en helt vanligt “trottoarkant” längst med motorvägen. Jag tittar på taxikillen och han tittar rakt in i trafiken, så då gör jag det också.

Vi stirrar på den forsande trafiken i typ 30 sekunder och sedan kommer den. Vår buss till vår stad. Han vinkar in den. Jag säger Hai pongh? Så fort jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på” och vi gör det och jag är så fokuserad på att det ska bli rätt att jag glömmer vända mig om och tacka taxikillen – som verkligen hade kunnat blåsa oss på jätte mkt pengar. Men som valde att hjälpa de där två förvirrade idioterna som vinglade längst vägkanten.

Och vi möter det hela tiden, folk som har som jobb att forsla folk för pengar, hjälper oss istället att hitta andra alternativ som inte är deras. Människor, så jäkla hjälpsamma, vart man än kommer.

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

One response to “Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på””

Kommentera

Instagram

 Det finns en liknande bild på min telefon. Den föreställer den här korsningen på Drottninggatan, förutom att det ligger en lemlästad person på övergångsstället. Och en man som får hjärt och lung räddning en bit in. Man ser sträck av blod som i linjer går åt samma riktning som lastbilen åkte. Jag var där nyss, för första gången eftersom jag förut fått hjärtrusning av att vara i närheten. Jag har tagit omvägar när jag behövt åka dit på jobb, gått i cirklar, hoppat av en station senare. I dag kändes det rätt. Stressen kring händelsen ligger inte i platsen, inser jag. Det ligger i rytmen hos en livrädd folkmassa, i ansiktena hos chockade människor. Ett minne lagrat i min kropp. I dag strosar folk förbi mig. Solbrända, stressade, lunkandes. Avslappnade anletsdrag som sveper förbi. Det är hela skillnaden. Jag går Drottninggatan ned.
 Det var dagen efter att du sagt "jag tror jag älskar allt med dig". Du stod i köket, jag satt i soffan och tittade på dig och ditt lilla utbrott. Du hade råkat tappa kaffesump som letat sig in i olika springor på olika lådor och mellan dina tår. Du skakade din fot med häftiga rörelser och gav ifrån dig olika ljud. Vi var trötta, åkte till lägenheten varje dag och målade och du jobbade heltid. Köket är tre meter ifrån soffan och din kletiga ilska täckte hela väggarna. Jag var så slut. Tillslut gick du ut på balkongen. Satt helt tyst och drack den enda kopp kaffe du lyckats få fram och jag kollade på dig ibland. Det händer i korta stunder att du blir instängd i ilskan. Men när du blir det, så älskar jag dig även då. Det är bara grunden. Sedan blir den starkare ibland, som när du skickar stöttande sms när jag hamnat i en stressnurra. När du gör spontana små danser och viftar på rumpan. När du skrattar högt åt mina skämt. När du nynnar på morgonen. Hur du är med djur. Jag älskar allt med dig.