Inlägg i kategorin: Fotograf Jessica Segerberg

26 Oct 2017

Hur jag använder inspirationsbilder

Av Jessica Segerberg

Jag vet att jag behöver allvarliga porträtt och fina glädjefulla bilder, “gärna när något händer” på Ung Cancer grundaren Julia Mjörnstedt Karlsten. Jag sitter på tåget ned till Göteborg och kollar då och då på printscreens av bilder jag har på telefonen. Ett önskemål är att omslaget gärna ska vara allvarligt men ändå ge en […]


24 Aug 2017

“Jag vet inte varför, men ett skifte sker”

Av Jessica Segerberg

Nånstans i mitten av fotograferingstiden bryts det lite halvsömniga. Innan vi träffas har P.O Tidholm hållit ett 80 minuters föredrag rätt från skallen, utan anteckningar. Man kan säga att det gör en lite mör. Jag vet inte varför, men ett skifte sker. Kanske är det avbrottet av en vän som kikar ut från en dörr […]


27 Apr 2017

“Nu har du dina bilder, säger hon. Tar sin handväska på armen, tackar och går med stora kliv ut genom dörren.”

Av Jessica Segerberg

Det är som att en kontrollerad storm kommer in i studion i form av Dilsa Demirbag-Sten. “Vill du att jag brekar såhär med benen?” säger hon. “Ja, absolut” säger jag. Och på fem minuter är det över. “Nu har du dina bilder” säger hon, tar sin handväska på armen, tackar och går med stora kliv […]


25 Apr 2017

Anteckning från Vietnam III “Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.”

Av Jessica Segerberg

Vi har en fantastisk middag. Först är den påväg att inte bli av för att vår 24 åriga värd inte vet hur man tänder en eld och håller den levande. Men med hjälp av pinnar vi plockat längst väggrenen, och det självsäkra skillen av gammal granntant, så får hon kolen att glöda. Vi grillar fyra […]


10 Apr 2017

Bredvid ett terrorattentat

Av Jessica Segerberg

Bild: Per Wahlberg Det konstiga är att alla springer bort från personen som ligger på marken och uppenbarligen är påkörd. Varför hjälper ingen? Vi sprang ut ur caféet på en sidogata till Drottninggatan för att nått inte stämde. Folk utanför fönstret skrek och sprang, jag gick åt andra hållet bara för att fatta. Det ligger […]


7 Apr 2017

“Har aldrig sett Rickard Söderberg på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller”

Av Jessica Segerberg

Rickard Söderberg har influensa. Han står lutad mot sin dörrpost med ett tyst nej i munnen och en förvånad blick mot min kameraväska.  — Har ingen ringt dig?! Klockan var 05.20 då väckarklockan skrek, jag klev i mina kläder och gick till tåget. Vid lunchtid är jag i Malmö. Har aldrig sett Rickard på teve […]


24 Mar 2017

Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”

Av Jessica Segerberg

Vi är i Vietnam. Har landat i norr och flyger hem från söder. Vi tar två lokala bussar för att komma till en busstation. Två, för att vi drabbas av en stor insikt i att vi åkt för långt och nu är påväg åt helvete. Det stämmer inte, enligt tjejen på hållplatsen som faktiskt snackar […]


21 Mar 2017

“Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra”

Av Jessica Segerberg

  Det visar sig att Hans Sandberg är lite höjdrädd. Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra, och det är nog därför det går rätt bra för Hans. Och varför han verkar så glad. Jag har tänkt ut en bild […]


17 Jan 2017

Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

Av Jessica Segerberg

“He’s a fascist monster” säger den amerikanska sjuåringen glatt och tittar mig i ögonen så att pannlampan på hjälmen bländar. Vi befinner oss i en grotta några kilometer under jord och verkar vara uppe i en politisk diskussion om det amerikanska valet. Tillsammans med åtta andra har vi fått vada, klättra och simma för att […]


22 Dec 2016

“Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos.”

Av Jessica Segerberg

Jag vet precis vad han menar, när Peter Lemarc sitter barfota på golvet och säger att det är så jäkla stressigt just nu. Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos. Jag redigerar bilder hela nätterna, släpar kameraväskan genom slasken. Vi har samma matthet, jag tror att man ibland blir mentalt avklädd av stress. Det […]


Next Page »

Instagram

 Vi hörs varje vecka, även fast hon bor i England sen för evigt. Det är hennes förtjänst. Alla "hej vad gör du"- sms som har hållit oss levande sedan vi slutade samma gymnasieklass. Outtömligt tacksam för det. ❤️
 Jag tog en paus i tre månader, från instagram och bloggar. Om man flera timmar om dygnet blir influerad (det är inte samma sak som inspirerad) så vet man tillslut inte varför man har vissa känslor för vissa saker, platser, upplevelser och prylar. Man vet inte längre om ens drömmar är ens egna eller om det är andras känslor skickligt förpackade in i mig. Det är så mycket information som är helt värdelös, men som av upprepning får en tyngd. Det har såklart inte skett något revolutionerande under den här tiden, men små saker. Som att jag aldrig tidigare glömt min mobil på så många olika ställe (har ju inte haft något att kolla på i telefonen). Och att jag läst mycket böcker, stirrat in i väggen och tänkt färdigt tankar, lagt märke till på ett annat plan hur mycket andra sitter med sina telefoner. Upptäckt hur jag inte har saknat det överhuvudtaget, tills nu. Det finns ju så många godbitar på instagram som jag vill se. Men jag ska rensa brutalt i mitt flöde och försöka att vara mer kritisk kring vad jag tar in i min skalle. Den är ju så smart och bra✨
 Det tar tusen år att ta sig till platser med dig. Du ska lukta, gå uppför trappor till portar, ta upp glasspapper från marken, sätta dig ned på rumpan och ta det lite lugnt eller rusa skällande mot en rullväska som låter. Allt det låter kanske störigt, men det gör mig närvarande med dig. Jag håller koll på kopplet som zickzackar fram, på din blick som då och då möter min för att kolla att allt är okej. Flera gånger om dagen pratar främlingar med mig för att du finns. Dom berättar om sina djur och om sig själva. Förra veckan väntade vi på bussen när vi mötte en kvinna påväg hem. Efter fem minuter kom hon tillbaka och satt på huk bredvid dig tills bussen kom. Det är som att du öppnar upp folk, ger en anledning att mötas.